Men först en kort reflektion. I en diskussion på rollspel.nu just ny beskylls jag för att vara sinofil, ha ett bias gentemot amerikansk film till förmån för asiatisk film, etc. Men sanningen är att av cirka 70 filmer jag såg det gånga året, var 3 asiatiska, och en av dessa var en anime, och en annan Shanghai, som knappt räknas som en asiatisk film, den bara utspelar sig där. The Haunted House Project, en riktigt medioker rulle för övrigt, var alltså den enda "riktiga" asiatiska spelfilm som jag såg 2011. (Eller okej, jag borde räkna "The Circle", eftersom den är från Iran, men jag tänkte nog mer på film från östasien). Det är inte så att jag inte fortfarande är intresserad av asiatisk film, det är jag, och det finns maaaassor av asiatiska filmer på min "vill se"-lista, men av någon anledning känns många av dem mer daunting att börja titta på än amerikanska eller europeiska filmer. Jag såg för övrigt massor av europeisk film under året, jag orkar inte räkna exakt, och jag misstänker att det är där min verkliga passion ligger numera. Europeisk, asiatisk eller australiensisk skräckfilm är jag vad känt mig allra mest taggad på i filmväg under det gångna året, och det kommer märkas när jag nu listar de bästa filmaffischerna från filmer jag såg 2011:
Uninhabited
Jag gillar extremt minimalistisk skräckfilm, och det har Uninhabited going för sig. I stort var den väl en besvikelse, inte läskig eller psykologiskt tät nog, men affischen är ett litet mästerverk i kategorin And I Must Scream; jag älskar ångest i paradiset-temat:
(Större bild).
Det är inte ofta en filmaffisch allena får mig att se en film, men den här gjorde det. Hela kompositionen av bilden är perfekt, varenda detalj snygg och fängslande, ner till typsnitt och textplacering. Fucking awesome.
Triangle
är däremot en film som levererar. Plotten är intrikat, och hela alltet välgjort, berörande och tillfredställande. Det här är en psykologisk film som blir bättre ju mindre man vet om den på förhand, så jag ska inte säga mer, men affischen är snygg på samma sätt som Uninhabiteds, om än inte lika perfekt så åtminstone med en noga genomtänkt komposition, och liknande estetik som leker med snygga tjejer, blod och blå himmel.
(Större version).Det enda jag inte gillar med den här affischen är att det är något med den som ser alldeles för grindhouse ut, kanske speciellt den där röda texten uppe till vänster. Den alternativa affischen är också intressant.
Altitude
Och sen finns det såna här filmaffischer som liksom kör Reign of Fire-paradigmet och liksom tvingar en att se rullen enbart på pur awesome. Altitude är knappast nåt mästerverk, men i skarp kontrast till Reign of Fire så håller den iallafall vad den lovar på filmaffischen, och handlar mer eller mindre de facto om Cthulhu som antastar ett flygplan sexuellt:
(Större version).Jag har ingen djupare analys här, det är helt enkelt en snygg affisch. Sparsmakad, hotfull, awesome. Taglinen är förstås töntig, men det finns värre varianter...
The Disappearance of Haruhi Suzumiya
Problemet med att designa en poster till den här filmen var presumably att den, liksom tv-serien, egentligen inte handlar om nånting. Haruhi Suzumiya är slice of life-drama at it's finest, förvisso med en fantasyartad och totalt vansinnig premiss, men den är liksom svår att skildra i bild, jag har iaf ingen aning hur man skulle gjort det vad gäller den här rullens karaktärsdrama runt tidsparadoxer (möjligen något i stil med variantpostern till Triangle ovan?). Jag tror därför det var ett pragmatiskt val att bara ha casten som lutar sig mot en vägg och ser koola ut:
(Större verre).Men ett lyckat pragmatiskt val; jag tycker väldigt mycket om karaktärsdesignen i Haruhi, färgskalan och ljuset och vinkeln är snygg, och japanska tecken är koola. Men framförallt är det en poster med attityd somehow; de står basically där och tittar uppfordrande på en att gå och se deras film. Om liknande upplägg för affischer till spelfilmer någonsin blir så här bra får ni gärna peka mig till ett exempel; oftast när folk ska stå och posera på spelfilmspostrar ser de bara stela och plastiga ut; liksom.
Let Me In
Filmaffischen är kanske det enda den här rullen gör bättre än originalet (though vissa utländska varianter till originalfilmen var briljanta). De flesta Let Me In-postrar är förvisso mediokra, men den här äger:
(Större verre).Jag älskar den här bilden; den sätter tonen från boken perfekt, liksom lurar en att det rör sig om nån sorts såsig feelgoodfilm om vänskap, tills man märker den lilla detaljen som är...fel. Karaktärerna är ensamma, hand i hand, i ett ödsligt, kallt snölandskap, i både faktisk och känslomässig bemärkelse. Det enda som är fel är träden; det borde ha varit en backdrop av byggnader snarare, berättelsen är så...urban.
Sennentuntschi
Det är alltid koolt när spelfilmer har tecknade postrar in this day and age, men sen finns det de som går bortom att plocka pluspoäng för att det är udda, och går vidare rakt in i awesomeland:
(Större bild, och tro mig, den här gången är det värt det).Det händer så mycket på den här affischen och det är så vackert. Jag ska erkänna att jag blev lite besviken, för medan Sennentuntschi definitivt är en riktigt bra film (trailer här), så är den mer av en weird dramathriller,
Men vad fan är grejen med den alternativa postern? Det är som om någon tänkte "uhm, hörst du die Menschen...nu när vi gjort die schönsten Film-Poster in der Welt, ska vi inte ta och göra en wirklich widerwärtig und mittelmäßig en som alternativ? De har ju så dålig smak de där amerikanerna, de kanske föredrar en riktigt medioker affisch..."
Jag fattar helt enkelt inte.
Det är också lite synd att jag inte fått mig en bra titt på filmaffischen när jag pratade med regissören, jag hade velat ge honom credds för den snyggaste filmpostern sen Lake Mungo...
