lördag, december 31

Snyggaste filmaffischerna 2011

Jag hade tänkt skriva div. pretentiösa utläggningar om det gånga året, jag hade tänkt skriva om de bästa filmerna jag sett under det gångna året, eller något...men orka. Jag tänker göra något mer awesome och mindre omständigt.

Men först en kort reflektion. I en diskussion på rollspel.nu just ny beskylls jag för att vara sinofil, ha ett bias gentemot amerikansk film till förmån för asiatisk film, etc. Men sanningen är att av cirka 70 filmer jag såg det gånga året, var 3 asiatiska, och en av dessa var en anime, och en annan Shanghai, som knappt räknas som en asiatisk film, den bara utspelar sig där. The Haunted House Project, en riktigt medioker rulle för övrigt, var alltså den enda "riktiga" asiatiska spelfilm som jag såg 2011. (Eller okej, jag borde räkna "The Circle", eftersom den är från Iran, men jag tänkte nog mer på film från östasien). Det är inte så att jag inte fortfarande är intresserad av asiatisk film, det är jag, och det finns maaaassor av asiatiska filmer på min "vill se"-lista, men av någon anledning känns många av dem mer daunting att börja titta på än amerikanska eller europeiska filmer. Jag såg för övrigt massor av europeisk film under året, jag orkar inte räkna exakt, och jag misstänker att det är där min verkliga passion ligger numera. Europeisk, asiatisk eller australiensisk skräckfilm är jag vad känt mig allra mest taggad på i filmväg under det gångna året, och det kommer märkas när jag nu listar de bästa filmaffischerna från filmer jag såg 2011:

Uninhabited
Jag gillar extremt minimalistisk skräckfilm, och det har Uninhabited going för sig. I stort var den väl en besvikelse, inte läskig eller psykologiskt tät nog, men affischen är ett litet mästerverk i kategorin And I Must Scream; jag älskar ångest i paradiset-temat:


(Större bild).
Det är inte ofta en filmaffisch allena får mig att se en film, men den här gjorde det. Hela kompositionen av bilden är perfekt, varenda detalj snygg och fängslande, ner till typsnitt och textplacering. Fucking awesome.


Triangle
är däremot en film som levererar. Plotten är intrikat, och hela alltet välgjort, berörande och tillfredställande. Det här är en psykologisk film som blir bättre ju mindre man vet om den på förhand, så jag ska inte säga mer, men affischen är snygg på samma sätt som Uninhabiteds, om än inte lika perfekt så åtminstone med en noga genomtänkt komposition, och liknande estetik som leker med snygga tjejer, blod och blå himmel.

(Större version).
Det enda jag inte gillar med den här affischen är att det är något med den som ser alldeles för grindhouse ut, kanske speciellt den där röda texten uppe till vänster. Den alternativa affischen är också intressant.


Altitude

Och sen finns det såna här filmaffischer som liksom kör Reign of Fire-paradigmet och liksom tvingar en att se rullen enbart på pur awesome. Altitude är knappast nåt mästerverk, men i skarp kontrast till Reign of Fire så håller den iallafall vad den lovar på filmaffischen, och handlar mer eller mindre de facto om Cthulhu som antastar ett flygplan sexuellt:

(Större version).

Jag har ingen djupare analys här, det är helt enkelt en snygg affisch. Sparsmakad, hotfull, awesome. Taglinen är förstås töntig, men det finns värre varianter...


The Disappearance of Haruhi Suzumiya
Problemet med att designa en poster till den här filmen var presumably att den, liksom tv-serien, egentligen inte handlar om nånting. Haruhi Suzumiya är slice of life-drama at it's finest, förvisso med en fantasyartad och totalt vansinnig premiss, men den är liksom svår att skildra i bild, jag har iaf ingen aning hur man skulle gjort det vad gäller den här rullens karaktärsdrama runt tidsparadoxer (möjligen något i stil med variantpostern till Triangle ovan?). Jag tror därför det var ett pragmatiskt val att bara ha casten som lutar sig mot en vägg och ser koola ut:

(Större verre).
Men ett lyckat pragmatiskt val; jag tycker väldigt mycket om karaktärsdesignen i Haruhi, färgskalan och ljuset och vinkeln är snygg, och japanska tecken är koola. Men framförallt är det en poster med attityd somehow; de står basically där och tittar uppfordrande på en att gå och se deras film. Om liknande upplägg för affischer till spelfilmer någonsin blir så här bra får ni gärna peka mig till ett exempel; oftast när folk ska stå och posera på spelfilmspostrar ser de bara stela och plastiga ut; liksom.


Let Me In
Filmaffischen är kanske det enda den här rullen gör bättre än originalet (though vissa utländska varianter till originalfilmen var briljanta). De flesta Let Me In-postrar är förvisso mediokra, men den här äger:
(Större verre).
Jag älskar den här bilden; den sätter tonen från boken perfekt, liksom lurar en att det rör sig om nån sorts såsig feelgoodfilm om vänskap, tills man märker den lilla detaljen som är...fel. Karaktärerna är ensamma, hand i hand, i ett ödsligt, kallt snölandskap, i både faktisk och känslomässig bemärkelse. Det enda som är fel är träden; det borde ha varit en backdrop av byggnader snarare, berättelsen är så...urban.


Sennentuntschi
Det är alltid koolt när spelfilmer har tecknade postrar in this day and age, men sen finns det de som går bortom att plocka pluspoäng för att det är udda, och går vidare rakt in i awesomeland:

(Större bild, och tro mig, den här gången är det värt det).

Det händer så mycket på den här affischen och det är så vackert. Jag ska erkänna att jag blev lite besviken, för medan Sennentuntschi definitivt är en riktigt bra film (trailer här), så är den mer av en weird dramathriller, lite Wicker Man typ, än en fantasyfilm, men dess premiss med en magisk docka hade kunnat få en att tro att den är det senare, och det tycks mig som filmaffischen också anspelar på det, den ser helt enkelt sagolik ut, med sina små skuggteater-liknande figurer och gammeldags drömska virvlar. Filmen var alltså inte riktigt vad affischen utlovade...tills man tänker efter, det här är ingen Reign of Fire. Sagodimensionen av filmen finns där, det är mest att den inte faktiskt sker i narrativet så mycket som existerar i bakgrunden i karaktärernas medvetande, och folktron är en viktig aspekt i handlingen (och det går att läsa in fantasyelement om man vill, ett finns där odiskutabelt, resten är...tolkningsfrågor). Affischen eftersträvar inte att luras, utan att belysa och ge credds åt en specifik bit av filmens tematik och inspirationen bakom den, och det gör den fucking grandiost. Sennentuntschi-affischen är inte bara snygg, den förstärker dramat, stämningen och mystiken i filmen den är gjord för, särskilt när man skärskådar de många detaljerna på den, som är små skuggteater-varianter av filmens händelser.

Men vad fan är grejen med den alternativa postern? Det är som om någon tänkte "uhm, hörst du die Menschen...nu när vi gjort die schönsten Film-Poster in der Welt, ska vi inte ta och göra en wirklich widerwärtig und mittelmäßig en som alternativ? De har ju så dålig smak de där amerikanerna, de kanske föredrar en riktigt medioker affisch..."

Jag fattar helt enkelt inte.

Det är också lite synd att jag inte fått mig en bra titt på filmaffischen när jag pratade med regissören, jag hade velat ge honom credds för den snyggaste filmpostern sen Lake Mungo...

4 kommentarer:

  1. Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.

    SvaraRadera
  2. Alltså, nog insåg jag redan under fff att Sennentuntschi-affischen var jäkligt cool, men jag har inte lagt märkte till alla detaljerna förrän nu, den är ju bara SÅÅÅ snygg! Estetiken är fulländad! Påminner i stilen om jianzhi (剪纸), kinesisk silhuettklippning som jag älskar. Och liksom, den röda filmtiteln mot det svarta, och hur T:et ser ut som ett kors vid hennes barm, och byn i upplopp nedanför. Fantastiskt läckert! Men ugh ja, den alternativa postern ser fruktansvärt B:ig och lågbudget ut >_<

    Och ja, en backdrop av byggnader hade behövts på Let me In-postern, för till skillnad från originalpostern lyckas den inte alls fånga den angstiga urbana förortskänslan som genomsyrar boken och filmen. Bara jag tittar på originalaffischen så fylls jag av den känslan, även om det mest bara är ett förortsfönster som gör det, annars är det ju träd vi ser där också. Men visst, affischen ovan fångar ändå tonen från berättelsen bättre, och det blir nog faktiskt en bättre film om man ser den affischen först, istället för en mer creepy variant. Fast jag vet inte...är den inte lite för oorginell, eller tråkig liksom? Originalaffischen är lite sådär Roy Andersson-quirky på ett sätt som väcker intresse (men som kanske avskräcker tittare som inte är pretto?)

    Åh, jag måste se Haruhi Suzumiya, gillar verkligen postern, även om den ser en aning plottrig ut, lite hyrvideo-omslag över den liksom. Men äsch, det är väl bl.a det som är lite udda och coolt med den ^^

    De övriga tre gillar jag inte nämnvärt.

    SvaraRadera
  3. Jaa, bloggkommentar! *kärlek*

    Det fanns en anledning att jag lade emfas på att Sennentuntschi-postern bör ses i sådant format att man kan urskilja detaljerna...den är verkligen fantastisk, både konceptuellt och estetiskt. Tillochmed logon (med det röda korset) är skitsnygg, och trots att teckningsstilen är så stiliserad känner man igen skådisen. Sen har vi symmetrin...gud, den har så många dimensioner. Det verkade bara finnas två ex kvar av Sennentuntschi-affischen att tillgå i den civiliserade världen, så jag beställde det ena precis... (om någon någonsin snubblar över ett ex av Lake Mungo-affischen, säg till mig så kommer jag adda hjärtan till allt jag skriver på er fejsbook-wall för evigt...)

    Du har helt rätt ang. Let Me In/Låt den rätte komma in, originalpostern har nån sorts quirky kvalitet som väcker intresse, jag tycker bara inte den är sådär jättesnygg...fast okej, den övre halvan är läcker. Men hela setupen liksom skriker art house-film. Den här var ganska intressant: http://www.movieposterdb.com/posters/10_10/2008/1139797/l_1139797_038193da.jpg

    Du måste se Haruhi ja, alla älskar Haruhi. Det är en briljant anime, och extremt välproducerad. I'll hook you up. Jag tror faktiskt hyrvideo-omslag-grejen är...medveten. Jag gissar bara ofc, men det är just den typ av referenshumor som Haruhi is all about, så det hade inte varit förvånande alls.

    As for de andra tre, well, jag kan köpa att Altitude och Triangle inte är sådär jättespeciella, men Uninhabiteds affisch tycker jag är fantastisk. Jag tänker hävda att det är kompositionen, men Freud hade säkert intresserat sig för det faktum att jag överlag verkar dras till filmaffischer med blodiga tjejer på...liksom, À l'intérieur anyone? http://3.bp.blogspot.com/_WkKZJVG5wTk/TOYnTCwK-0I/AAAAAAACvzs/IVnbbmqgG6c/s1600/a_l_interieur_movie_poster.jpg

    SvaraRadera
  4. Jag var på väg att se Haruhi på ickejulen för att det var jultema på den, men det blev Sint och Black Christmas istället. Den förstnämnda gick på fff senast, och var den bättre av de två. :P

    SvaraRadera