Takbīr!

Det här fantastiska lilla klippet sprider sig som en löpeld just nu:



De ansvariga är alltså...nej vänta, jag vill att folk från Jänkistan ska kunna läsa det här, låt oss byta språk.

A similar clip about Malmö have circulated before, it was from FOX back then. That time, though, you could at least try to believe that they were just sadly mistaken about issues in Sweden, and had bought into the whole american "Europe is getting overrun by muslims! Oh noes!"-lunacy.

Of course, I should have known better. It was FOX, after all.

This time, it's from CBN, a right-wing, christian tv network, and it's downright propaganda, easily on par with things you'd see on chinese television in the 80s. Observe, for example, how they readily clump leftists, muslims, arabs and anarchists together in one big block of enemies of society. That's one of the oldest tricks in the book.

I won't even bother to pick this shit apart, it'll likely be apparent to every sane swede just how bigoted and vile it is. If any american whatsoever should ever happen to read this, though, you should know that the Sweden democrats that are almost the only ones CBN interviews are actually a very small party, not even qualified for parliament, and widely considered right-wing extremist among the broad swedish population. They're in fact so impopular, nay, despised, that all political parties in the parliament downright refuse to collaborate with them.

And, about that pro-israeli demonstration...it consisted of a small group of zionists that demanded solidarity with a state that elsewhere, at the very same time, were killing palestinians civilians in Gaza. It seems to me like you almost should expect a violent reaction to that.

Instead, I would like to complement CBN for, for once, making me fucking proud to be a swede. I am proud to be one of those leftists/arabs/muslims/anarchists that you people so despise. I would also like to thank all arabs and muslims (and kurds and persians and all other immigrants, for that matter, whatever their religion or ethnicity) for coming here. Yes, there have been problems, many immigrants have been relegated to poor suburbs and caught in crime and poverty. It's bad, and sad...

But the immigrants have also contributed greatly to society in every imaginable way. They've worked, started companies, created awesome culture, and generally been really nice to have around. The most interesting areas in history have always been those that were crossroads of cultures. That's where ideas and inventions are exchanged and spread. Americans always claim proudly that their country were built by immigrants. Why, then, would immigration suddenly be a bad thing? Because the arabs are poor? So were the swedes and irish that came to America. Because the arabs are different? So were the chinese that came to America, not to mention the various european sects that sought refuge from persecution there.

No, it's because the arabs are muslims, of course. They threathen the true faith. They're evil terrorists, all of them. They all want to mutilate vulvas, force everyone to grow a beard and forbid all things enjoyable in life. *sigh*

And yeah, let's not forget...they've got oil.

Multiculturalism is a good, good thing - history strongly seem to suggest that cultures that isolate themselves eventually stagnates culturally, technologically and socially, and become backward and totalitarian. (That's the way the US are going right now). Dynamic, tolerant and multicultural societies have always achieved more.

And they always will.

Recension: För ett hus av sten

'En sann historia om en ung kvinnas tragiska öde', står det på omslaget. Det kanske är jag som är luttrad, men inte faen var det särskilt tragiskt. Okej, där är en bit där hon lider av en sån här efter-förlossningen-depression som får alla i hennes by på Luzon att tro att hon är besatt av onda andar, och hon regresserar så till den grad att hennes familj håller henne inspärrad i sin egen avföring i en bur på köksgolvet. Det var ganska hardcore.

Men i övrigt känns Gina Frenchs liv inte alls särskilt tragiskt. Okej, hon var prostituerad i Manila, hon blev misshandlad i sitt ena äktenskap, och drevs av detta till slut att mörda sin make - men hon blev fucking friad i rätten och hittade en ny kille och levde lycklig i alla sina dar. Jämför med Maha i 'De dansande flickorna i Lahore', som också är en verklig person; hon blev som tolvåring fullproppad med droger och fick sin oskuld såld till en oljeshejk, och nu står hon i valet och kvalet om hon ska sälja sin egen tolvåriga dotter till samme shejk. Wee.

I jämförelse framstår det närmast som en travesti att kalla Gina Frenchs liv för 'tragiskt'.

Men det är klart, allt är relativt, lidande kan egentligen inte kvantifieras sådär. Det är mycket möjligt att Blondinbella känner lidande i någon form när hon inte får den där minkpälsen hon vill ha, mest att...

jag inte bryr mig ett skit. Inga sympatipoäng där.

Något liknande är liksom hela känslan man får av 'För ett hus av sten'. Ginas föräldrar älskar henne, hon hittar kärleksfulla män tre gånger om, även om två av äktenskapen slutar olyckligt, får massor av vänner...det kvalar liksom inte in som en tragedi ens i ordets absolut vidaste bemärkelse.

Det hade förstås varit lättare att få empati med Gina om boken inte varit så torftigt skriven. Och då har hon ändå haft hjälp av nån snubbe, Andrew Crofts, som visst ska vara duktig på biografier...det märks inte. Som det är nu så okej, det var väl kaaanske värt att skriva en biografi om det här livsödet, boken har sina höjdpunkter, men som ångestlitteratur betraktat är den inte mycket att hänga i julgranen. En medioker historia som går en snabbt förbi.

Ångest på pocket

Jag gillar lättsmälta ångestskildringar. Eller ja, jag gillar förvisso ångestskildringar öht. I filmens värld ser jag rentav gärna att de är svåååra, djupa, och artsy, men jag är inte lika pretto när det kommer till böcker...där gillar jag sådana här pocketar man får i halvdan svensk översättning för 39 spänn på adlibris. Vi rör oss inte i den pampiga tragedins värld här, och inte bland pretentiös Kafka-ångest eller nattsvarta historiska epos, alla former av fantastiska inslag går fetbort...en bra ångestroman ska handla om vardagsångest, social misär, vanliga människors lidande, inte svårmodiga schizofrena poeter i Prag. En litterär motsvarighet till en Lars Norén-pjäs eller bröderna Dardenne-film, frånsett att den knappast får några priser, då. En bekant myntade en gång en rätt bra term för genren som helhet, oavsett medium; 'sossporr'. Sug på ordet, det uttrycker liksom vad det handlar om: vi ska vältra oss i socialrealistisk ångest här.

Jag introducerades först till genren av Mecka Linds romaner, som de prackade på en på mellanstadiet/högstadiet nån gång. Den första man läste, 'Sanne Gatubarn', var väl mest bara sådär lagom hemsk, men sedan hade hon skrivit någon, 'Isabel' hette den visst, om en liten gatflicka i fucking Brasilien som var helt igenom förjävlig, en skildring av ett fullständigt miserabelt liv, där huvudpersonen slutar som dekapiterat lik på en soptipp. Det var bra böcker, alltså, tyckte jag iallafall då, men de var typ skoningslösa på George RR Martin-nivå. Det känns nästan lite lustigt att de hade sånt på ett skolbibliotek. Lite google-fu avslöjar dessutom att Mecka Lind fortsatt att skriva sånt där; hon har kläckt ur sig en roman om en barnsoldat i Afrika och en tiggarunge i Moskva på senare år. De måste verkligen vara fullproppade av happy happy, joy joy.

I vilket fall så satte de där böckerna nog sina spår, av min filmsmak att döma; jag är en fullkomlig sucker för en riktig tragedi, och såna här socialrealistiska ångestfilmer är typ bränsle för själen. Det kan ha att göra med att det bara brukar vara jävligt begåvade och visionära filmskapare som öht ger sig på att göra sådana rullar, förstås.

Men skitsamma, jag orkar inte psykoanalysera mig själv här...jag tänkte först ursäkta det med att trauman, tragedier och misär skapar bra drama, men det är som bäst halva sanningen. Det är ju oändligt intressant att utforska hur det mänskliga psyket hanterar sånt där, blablabla...äh, jag vet inte. Det här inlägget skulle ju handla om böcker, var idén...notera dock hur samtliga av böckerna jag köpt handlar om kvinnor, det är säkert nån intressant freudiansk issue som ligger bakom där.

Jag har läst eller iaf påbörjat fyra sådana där sunkbilliga adlibris-pocketar på sistone. Faktum är, de är (nästan) det enda i bokväg jag överhuvudtaget orkat läsa det senaste året. Jag menade vad jag sa om lättsmälta ångestskildringar, alltså. (Jag har läst Flowers for Algernon också, som är ångest som faaaan, men den kvalar in som finkultur, så den går bort här). Två av dem är fiktiva historier, en nån slags självbiografi, och en är en reportagebok. Alla är högoktanigt bränsle för ångestfrossa (eller okej, en höll inte riktigt vad den lovade, men vi kommer till det...)

Här har ni skönheterna. De är i ordning:



'De dansande flickorna i Lahore' av Louise Brown, en journalistisk skildring av livet bland prostituerade i Pakistans uråldriga glädjekvarter.

'För ett hus av sten' av Gina French, en självbiografi av en filippinsk eskortflicka.

'Tusen strålande solar' av Khaled Hosseini, en roman om vänskap mellan två kvinnor i talibanernas Afghanistan.

'Innan jag dör' av Jenny Downham, roman om en 16-årig flicka som är döende i leukemi och försöker göra det bästa av de få månader hon har kvar att leva.

Jag tänker recensera dem senare, iaf lite grann. Två av dem måste jag dessutom läsa klart först. Men eftersom det här är min blogg kan jag vänta hur länge jag vill med det, muwahaha!