Ångest på pocket

Jag gillar lättsmälta ångestskildringar. Eller ja, jag gillar förvisso ångestskildringar öht. I filmens värld ser jag rentav gärna att de är svåååra, djupa, och artsy, men jag är inte lika pretto när det kommer till böcker...där gillar jag sådana här pocketar man får i halvdan svensk översättning för 39 spänn på adlibris. Vi rör oss inte i den pampiga tragedins värld här, och inte bland pretentiös Kafka-ångest eller nattsvarta historiska epos, alla former av fantastiska inslag går fetbort...en bra ångestroman ska handla om vardagsångest, social misär, vanliga människors lidande, inte svårmodiga schizofrena poeter i Prag. En litterär motsvarighet till en Lars Norén-pjäs eller bröderna Dardenne-film, frånsett att den knappast får några priser, då. En bekant myntade en gång en rätt bra term för genren som helhet, oavsett medium; 'sossporr'. Sug på ordet, det uttrycker liksom vad det handlar om: vi ska vältra oss i socialrealistisk ångest här.

Jag introducerades först till genren av Mecka Linds romaner, som de prackade på en på mellanstadiet/högstadiet nån gång. Den första man läste, 'Sanne Gatubarn', var väl mest bara sådär lagom hemsk, men sedan hade hon skrivit någon, 'Isabel' hette den visst, om en liten gatflicka i fucking Brasilien som var helt igenom förjävlig, en skildring av ett fullständigt miserabelt liv, där huvudpersonen slutar som dekapiterat lik på en soptipp. Det var bra böcker, alltså, tyckte jag iallafall då, men de var typ skoningslösa på George RR Martin-nivå. Det känns nästan lite lustigt att de hade sånt på ett skolbibliotek. Lite google-fu avslöjar dessutom att Mecka Lind fortsatt att skriva sånt där; hon har kläckt ur sig en roman om en barnsoldat i Afrika och en tiggarunge i Moskva på senare år. De måste verkligen vara fullproppade av happy happy, joy joy.

I vilket fall så satte de där böckerna nog sina spår, av min filmsmak att döma; jag är en fullkomlig sucker för en riktig tragedi, och såna här socialrealistiska ångestfilmer är typ bränsle för själen. Det kan ha att göra med att det bara brukar vara jävligt begåvade och visionära filmskapare som öht ger sig på att göra sådana rullar, förstås.

Men skitsamma, jag orkar inte psykoanalysera mig själv här...jag tänkte först ursäkta det med att trauman, tragedier och misär skapar bra drama, men det är som bäst halva sanningen. Det är ju oändligt intressant att utforska hur det mänskliga psyket hanterar sånt där, blablabla...äh, jag vet inte. Det här inlägget skulle ju handla om böcker, var idén...notera dock hur samtliga av böckerna jag köpt handlar om kvinnor, det är säkert nån intressant freudiansk issue som ligger bakom där.

Jag har läst eller iaf påbörjat fyra sådana där sunkbilliga adlibris-pocketar på sistone. Faktum är, de är (nästan) det enda i bokväg jag överhuvudtaget orkat läsa det senaste året. Jag menade vad jag sa om lättsmälta ångestskildringar, alltså. (Jag har läst Flowers for Algernon också, som är ångest som faaaan, men den kvalar in som finkultur, så den går bort här). Två av dem är fiktiva historier, en nån slags självbiografi, och en är en reportagebok. Alla är högoktanigt bränsle för ångestfrossa (eller okej, en höll inte riktigt vad den lovade, men vi kommer till det...)

Här har ni skönheterna. De är i ordning:



'De dansande flickorna i Lahore' av Louise Brown, en journalistisk skildring av livet bland prostituerade i Pakistans uråldriga glädjekvarter.

'För ett hus av sten' av Gina French, en självbiografi av en filippinsk eskortflicka.

'Tusen strålande solar' av Khaled Hosseini, en roman om vänskap mellan två kvinnor i talibanernas Afghanistan.

'Innan jag dör' av Jenny Downham, roman om en 16-årig flicka som är döende i leukemi och försöker göra det bästa av de få månader hon har kvar att leva.

Jag tänker recensera dem senare, iaf lite grann. Två av dem måste jag dessutom läsa klart först. Men eftersom det här är min blogg kan jag vänta hur länge jag vill med det, muwahaha!