Tjejig fantastikfilm

Det här inlägget ska ses som väldigt ödmjukt och spontant, och titeln med glimten i ögat.

Jag hade ett samtal med några bekanta och två kvinnliga vänner beklagade sig över att det var så svårt att få deras (manliga) partners att vilja se film med kvinnliga perspektiv. Jag gör inga som helt anspråk på att vara en kille som inte själv ibland fastnar i eller är djupt fläckad av manliga privilegier och perspektiv, men då jag dels ser väldigt mycket film, och dels verkligen älskar kvinnliga protagonister (vilket inte tvunget i sig är oproblematiskt, men det är en analys för en annan dag) så började jag grubbla över: vilka filmer finns där som både har kvinnliga protagonister och såpass mycket fantastik-inslag att de inte uppfattas som gråtrista, jordnära, diskbänkiga eller whatnot. Det finns massor, men det löser inte problemet, därför att dessa filmer nästan alltid är gjorda av män och fortfarande på något vis har manliga perspektiv eller är mer eller mindre avsedda för en manlig publik, trots att de har kvinnliga huvudpersoner (exempel: allt Luc Besson och Quentin Tarantino någonsin gjort).

Så jag tänker försöka tipsa om lite sevärda filmer med fanastisk-betonade koncept jag personligen från mitt begränsade perspektiv upplevt har lite mer kvinnliga perspektiv eller låter huvudpersonerna vara kvinnor på ett sätt som går bortom de alla mest ytliga eller grabbiga aspekterna av det. Filmer med påtagliga kvinnliga relationer, intressanta hjältinnor, eller som faktiskt tar sig an genusfrågor på något vis.

Angående urvalet jag gjort 

Utöver reservationerna kring mina egna begränsningar är en ytterligare reservation att jag skippat all asiatisk film, därför att jag vet med mig att den upplevs som mer svårsmält, och poängen här är att tröskeln för att få folk att se filmerna ska vara låg. Jag vill dock minnas att Kinas och Koreas filmproduktion  toppar hela den internationella ligan vad gäller kvinnliga huvudpersoner på film och att i synnerhet Kina även har en särskilt hög grad av kvinnliga regissörer. (Jag kan inte hitta den exakta artikeln jag minns om detta, men statistiken tycks ha kommit från denna rapport). Att skippa Asien är därmed arguably att göra sig själv en björntjänst i det här fallet, då man går miste om massor av intressanta alternativ. Men icke desto mindre har jag gjort det valet. Jag klarar dock inte av att göra det om jag inte åtminstone flyktigt får namedroppa Painted Skin 2, en överansträngd men urläcker fjantasyfilm där det (som alltid i Kinas haremssåpa-genre) bara är tjejerna som äger hela tiden och alla männen är korkade töntar, och Kinas främsta skådespelerskor slingrar sig runt varandra i (förvisso male gaze-lesbiska) krumbukter av svulstigt fantasy-awesome.

Jag kommer göra ett tappert försök (men misslyckas) att hålla igen vad gäller min favoritgenre, skräck. Skräckfilm har extremt påtagligt ofta kvinnliga protagonister, men orsakerna är möjligen rätt sunkiga (min teori är att den primära orsaken är att tjejer uppfattas som mer sårbara), och skräckfilm är därtill lite av en nischgrej som inte riktigt går hem hos alla. Jag har dock fått intrycket av tex alla år på fantastisk film festival att det börjat dyka upp fler och fler intressanta kvinnliga regissörer som gör just skräckfilm; jag ska namedroppa dessa i den mån jag kommer på dem.

Jag har även skippat animation, där det finns en hel del tjejig fantastik, typ Frozen, Brave, och massor och åter massor av anime.

Ej heller har jag för ambition att vara komplett, så jag har skippat saker alla redan sett (Ronja Rövardotter), eller som alla hört talas om (Hunger Games), eller som är dåliga (Twilight). 

När jag skrev det här inlägget hade jag med ett flertal historiska filmer; även detta är ett område där kvinnliga berättelser känns jämförelsevis mindre sällsynta. Men historiska filmer är inte fantastik i någon bemärkelse, så jag har rationaliserat bort dem; de kan eventuellt bli föremål för ett annat inlägg. 

Så! Filmtips-dags!

Filmtips

Byzantium är en typ moody dramathriller om två vampyrer, en mor och hennes dotter, som har en väldigt problematisk och konfliktfylld relation till varandra, och har varit hårt utsatta för - och medvetna om- patriarkala strukturer inom vampyrernas dolda värld. Då kvinnliga vampyrer är förbjudna har de båda ett pris på sina huvuden och är jagade och utsatta, och om de ska kunna fortsätta undgå sina förföljare måste de antingen försonas eller separera för gott. Detta dras till sin spets när de tillfälligt tar sin undanflykt till ett fallfärdigt hotell i en regnig brittisk kuststad. Regissören är en man. Se även "We are the Night", en tysk vampyrfilm om ett gäng hedonistiska kvinnliga vampyrer, som fokuserar på deras inbördes dynamik och förvridna mentor-lärlings-relation. Den är inte alls lika bra som Byzantium, imo, men väl värd att se om man vill ha lite fantastik men är sjukt trött på manliga ansikten och egon.

The Babadook är en australiensisk skräckfilm om en sönderstressad ensamstående mor som kämpar för att hantera sin bångstyrige och otrygge lille son, och skådespeleriet och dynamiken mellan kvinnan och sonen är en fullständig guldgruva av intressanta nyanser. Skräckelementet kryper in i berättelsen via en mystisk barnbok med störande innehåll, som mamman en dag ska läsa för sin son men till sin bestörning uppdagar är en enda gigantisk night terror-trigger, och därefter går det utför med både sonens och mammans psyke. Något jag finner sjukt befriande med The Babadook är att huvudpersonen tillåts trotsa tabut mot att (på film) vara en dålig mor; i svaga ögonblick är hon taskig mot sin son, hon förolämpar honom, behandlar honom illa, etc,. Filmen är inte alltför obehaglig och slutar inte i megamisär, och regissören är en kvinna, Jennifer Kent, vars karriär jag definitivt kommer följa i framtiden.

Cargo är en schweizisk rymd-scifi som kommer in lite på nåder på listan; jag tycker inte den behandlar särskilt djupa relationer eller så, men den är åtminstone proppfull av kvinnliga karaktärer som såvitt jag upplever det inte är det minsta sexualiserade och känns ganska trovärdiga. Huvudpersonen är en kvinna, hennes primära drivkraft är en relation till hennes syrra, och skurken är också en kvinna...det finns knappt några snubbar som spelar roll. Storyn är ganska slentrian scifi-thriller; huvudpersonen har tagit jobb på ett fraktskepp för att finanisera sin resa till utopin Rhea där hennes syster bor, men på vägen upptäcker hon att något är fel på skeppet...och med Rhea. Cargo blir bra primärt för att den gör väldigt mycket med väldigt enkla medel, och levererar en grymt snygg och ganska solid scifi-ståry trots en begränsad (europeisk) budget. Och så har den väldigt fin tyska! Regissörerna är män.

The Descent är en fullkomligt briljant brittisk skräckfilm om en grupp tjejkompisar som delar en passion för grottklättrande, och åkt på resa till USA för att ge sig ned i ett nytt grottsystem. Men det finns smärta och trauman i kvinnornas gruppdynamik som inte har fått behandlas som den borde, och ligger och sjuder och vill komma upp till ytan, samtidigt som kvinnorna inte bara blir instängda i grottsystemet, utan också inser att de inte är ensamma därnere. Den här filmen är fantastiskt filmad i naturligt ljus och är välspelad och asläskig (klaustrofobisk) och jag bara älskar den.  Det finns inga manliga karaktärer, men regissören/manusförfattaren är en man.

Honeymoon är en ångest-skräckfilm jag inte alls vet om jag borde rekommendera, men som jag ändå vill nämna därför att den har en ung kvinnlig regissör, Leigh Janiak, som jag definitivt vill se mer av framöver. Honeymoon handlar om ett hetero-par på semester i en stuga på landet som drabbas av problem efter att tjejen i paret hittats med minnesförlust ute i skogen, och skräckelementet är väldigt långsamt och krypande (och creepy) och fokuserar på parets interna psykologi. Men Honeymoon fokuserar dels på en parrelation snarare än ett kvinnligt perspektiv, och reproducerar dels i mina ögon problematiska troper som Mars Wants Women och Mystical Pregnancy, och öppnar därmed upp för (förvisso relevanta frågor) som i vilka kontexter sådana troper är okej, och varför en kvinnlig regissör i det här fallet valt att använda dem?




För övrigt är det så jävla svårt att, som jag föresatt mig, begränsa mängden skräckfilm här eftersom nästan all västerländsk fantastik-film med kvinnliga huvudroller verkar vara skräckfilm. Jag inser att det kan vara illa spenderad tid att lägga ned en massa möda på att skriva om en massa skräckfilmer om mina eventuella läsare till äventyrs kanske inte ens är intresserade av den genren, så jag tänker helt sonika namedroppa en hög (imo) bra skräckisar/thrillers/slashers med (imho) kvinnliga (eller i undantagsfall feministiska) perspektiv och få det ur världen:

Carrie, Triangle, Excision, Inside (preggo-skräckfilmen par excellence ^_^), The Woman, Dark Water (alla versioner), May, Hard Candy, Martyrs...

fler filmtips!:

 
Maleficent kan vara värd att nämna om folk mot förmodan missat den; jag tycker själv inte den är särdeles bra, men det är iaf en extremt lättsmält och nostalgisk högbudget-fantasyfilm som, likt Frozen (som knappast behöver nämnas), fokuserar på en relation mellan två kvinnor, och Maleficents hämndlystnad mot kungen tar sin början i en slags övergrepps-metafor som diskuterats flitigt på nätet. Om det bör anses positivt eller negativt vet jag dock inte.

Innocence är en surrealistisk semi-fantasy-film om en (hyfsat ångestfylld) fransk flickinternatskola. Jag tror att den är lite för art house och konstig för att uppfattas som lättsmält eller lättsåld till skeptiska partners, men jag nämner den ändå därför att jag vet många killar som gillar den. Den kan sägas påminna om en del andra "magisk realism" eller semi-fantasy-filmer med (som jag uppfattar det) lite mer kvinnliga eller åtminstone könsneutrala röster, till exempel OXV: The Manual (Frequencies), Pans labyrint, Bikupans ande, Mine-Haha. Innocence har en kvinnlig regissör, Lucile Hadzihalilovic. 

Ju mer jag skriver på det här blogginlägget, desto svårare känns det plötsligt att komma på (bra + västerländska) fantastikfilmer med något jag med gott samvete kan kalla kvinnliga perspektiv. Jag påbörjade det här inlägget med tillförsikt, i tron att jag med allt mitt filmtittande i bagaget skulle kunna komma på massor, men jag verkar ha låtit mig luras av de enormt många filmer det finns med kvinnliga huvudpersoner, men som fortfarande är gjorda av män och känns manliga i sitt berättarspråk och sitt genusperspektiv. Jag hade kunnat namedroppa en massa scifi-actionfilmer och en oändlig mängd mediokra skräckfilmer, men at the end of the day så känns de taffliga, eller direkt grabbiga, eller så spelar de kvinnliga karaktärerna fortfarande andrafiolen jämfört med de manliga, man bara kommer ihåg dem mer när man tänker tillbaka på filmen, för att de var tio ggr så intressanta på ett ungefär. Så mer än något annat var det kanske tankeväckande för mig själv att skriva den här bloggposten. Och lite deprimerande, typ...

Horror Movies Suck!

I just saw The Conjuring and am disappointed with it, because the first forty minutes were absolutely great and then there's this one scene where it all completely comes crashing down, and I just immediately knew that after that scene the movie was gonna turn to shit. And it struck me...this, where there's just this one scene that makes you 'oh, there goes that movie', it only happens to me when I watch horror movies. Only in that genre are what makes a movie great so sensitive, so fragile if you like, that it can be so easily undermined. Because filmmakers love to overdo their horror, and horror is one thing which does not benefit from being overdone.

I love horror movies, I just wish they didn't suck so much. Especially so the American ones. Here's why: subtlety is scary. The unknown is scary. Suspensions of disbelief is the basis for being able to be scared. When the premise of a horror movie is too ridiculous to be even remotely believable, the whole sense of mystery, fear and dread dissipates as soon as that premise is revealed. When the special effects are too far-fetched, too badly done, or simply too ridiculous, the same thing happens. So here's my easy points on things to avoid at all cost when you make a horror movie:

(A quick sidenote: While I also love slasherfilms, I don't consider them true 'horror' movies, and the same goes with zombie films; they rely on completely different moods and premises than the kind of movies I intend to discuss here, which is movies where the main source of suspension is the supernaturality and unknowability of the phenomena portrayed. The emphasis on this is why [REC] qualifies as a proper horror movie as well as a zombie movie, and why The Fourth Kind is horror rather than scifi).

1: The God Premise

Please, fucking pretty please, Hollywood; STOP DOING FUCKING HORROR MOVIES WITH THE PREMISE THAT GOD EXISTS. By all means, use the devil, or witches or whatever you fancy, but then make the demons/hellish entities very vague and unknown, don't over-define them and give them a solid foundation in a christian cosmology that the movie will then have to define as true. Because I can't believe in a christian cosmology. The less you talk about hell, horned men, and upside-down pentagrams, the better. Rather talk about the spirit world, a vaguely defined underworld, or secrets embedded in a creation not explicitly associated with any god.Needless to say, this whole problem is vastly less prevalent in Asian and European horror films.

How to do it: You can use satanic imagery and mythology without making it a blatant assumption that christianity is true. Examples of movies that succeeds with this particular element (without necessairly being great anyhow) are [REC] (possession, mysterious church conspiracies, everything keeps unexplained), The Unborn (a holocaust victim possessed by a jewish mythological demon very subtly handled), Grave Encounters (vague satanic ritual imagery), Paranormal Activity (vague satanic elements, like the demon seem to have clawed feet).

How not to do it: The Conjuring (lots of statements of facts regarding witches and demons, and a completely non-mysterious church organisation devoted to battling them), The Omen, Drag me to Hell.

2: The Unbelievable Possession

Possession is scary because it's about losing control and having something unknown and malevolent inhabit a person's body. But possessions in movies often serve to make the source of fear less mysterious, less unknown, by personalizing it, letting it have dialogue and making it's motivations way too clear. Mosre importantly, they're often done in a way that completely ruins the suspension od disbelief, by letting the possessed person completely change their voice (I hate this one sooo much because it's in every fucking possession move ever), defying gravity, getting weird eyes, communicating meaningfully with people, etc. Possession should be about scary behaviour, just like scary sleepwalking, and if possessed people have to do supernatural things, yes,sure, it can be scary, but it has to be unexpected and very subtly done, effects-wise. It is also scary when possessed people talk languages they shouldn't have been able to know, but for god's sake, let them do it in their normal voices or something very close to it.

How to do it: Paranormal Activity (the possessed look normal in every way but behave strangely and scarily, have almost no dialogue), The Fourth Kind (fake case study-footage, and the only case I know of where 'weird voices' has worked, because they are so mothafuckin' scary), [REC] (very, very vague, defined only as backstory)

How not to do it: Sorry but, The Exorcist. The Conjuring, every other possession movie ever.

3: The Physical Demon

I understand that your bloated special effects budget makes you tempted to use a cool, physical sources of horror, like, old witches in torn victorian clothes, or a horned demon covered in fire, or maybe an unnaturaly frail woman in a withered dress, surrounded by weirdly behaving shadows. But please refrain from it, because it almost never works. It doesn't matter how believable you can make it look, for the problem stems from the fact that the defined is not scary. There will naturally be exceptions to this, for just one scene or two, if you have a really mothafuckin' scary design going, it might be okay to showcase your demon/witch/ghost/whatever, but almost every single truly scary horror movie have that in common that they never ever do. It's much more fearsome to have something invisible assail you at night, or too see a vague shadow in the corner of a room, or a pair of eyes glowing in the dark of a cellar, than to be hunted by a completely physical old hag with sharp teeth, no matter how scary her design. Because when you portray her like that you create the feeling that she can be defeated by normal human means, and it's a subconscious thing, it's not important whether this actually is the case in the framework of the movie. But more than that, you disrupt the suspension of disbelief, because a shadow in the corner of a room is much more believable than a physical beast in your closet. Again, it is possible to use very physical looking ghosts/demons/whatever if you know exactly what you're doing, and make them look extremely scary and/or very human, but nine times out of ten it's better to just not do it.

How to do it: Paranormal Activity (the demon is completely invisible always), Blair Witch Project (is there even a physical being? who knows?), Hollow (no real pshycial being), Grave Encounters (mostly subtly used, terribly scary effects), Ring (subtly used, terribly scary effects), Kaïro (subtle techno-horror), [REC] (the original, first movie; the physical demon is only seen in the distance, through blurry night-vision),  Lake Mungo (no real evil being, just a girl's ghost)

How not to do it: The Conjuring, Mama; two movies that could have been great but where ruined by overuse of non-scary, unsubtle physical monsters. This is, by far, the most common problem in horror movies, especially american ones (though asian ones also fall prey to it quite a lot). 

By now, I'm starting to realize that I've seen so many run-of-the-mill horror movies that I can't remember them; on my harddrive, I find a huge pile of horror from many different countries, and I know I've seen them but I hardly recall the plot at all. Part of the reason is probably that all horror movies have the same name; The ing; The Conjuring, The Gathering, The Haunting, The Summoning, etc. Please stop with this? If you can't think of an interesting enough premise that your movies deserves a better name, maybe you shouldn't make a horror movie at all? I'd rather have one great horror movie per year than 50 mediocre ones.

This is hopefully the first post in a series of posts I intend to do about my love for horror/slasher movies. So if you liked it, drop by once in a blue moon and check for updates.