torsdag, juni 18

Königsägg

Okej alltså, jag vet att namnhumor är väldigt dagis, men jag känner ändå starkt att Königsegg borde byta inriktning. Jag låter det vara en öppen fråga vilken sorts bil man förknippar med 'Königsegg', men ja...döm själva.

Koenigsegg CCX:

Mitt förslag på ny produktlinje:Sedan, alltså...om man har ett fint tyskt adelsnamn från medeltiden, med ett grovt och stolt ö-ljud, varför i hela friden börjar man stava det med 'oe' som ett annat anglofilt miffo? De skryter ju tillochmed med sitt ättevapen på bilarna, ffs.

Och hur faen har ett företag som tillverkar, jag tror det var femton bilar om året...råd att köpa Saab? Okej, jag vet att en Königsegg-bil kostar typ 5 fantasiljoner, och att svenska staten av nån anledning tänkte gå in med pengar, och att bilindustrin är i kris, men fortfarande...

Skitsamma. Jag vill mest fråga mig om det överhuvudtaget är moraliskt försvarbart att bara tillverka saker som multimiljonärer har råd att köpa. Jag menar inte att med detta insinuera att bratsen någonsin har haft en moral, men...som god kommunist kan jag kanske känna att företag somehow borde vara skyldiga att bidra till allmännyttan eller iaf nischgrupper som inte enbart definieras av sina enorma bankkonton. Eller nåt.

torsdag, juni 11

Ella Bohlin och feminismen

Det är lite ironiskt. Så fort jag personröstat på Per Gahrton går han ut och meddelar att han aldrig avsåg att bli personröstad på, praktiskt taget - och därtill kläcker han ur sig någonting jag verkligen inte håller med om.

Gahrton menar alltså att Bohlin är ett sorgligt offer för patriarkatet eftersom hon får sin absurt högavlönade post i EU-parlamentet tagen av Alf Svensson. Den för mig okända Louise Persson har en annan uppfattning i frågan, emellertid. Hon menar att Bohlin blev utröstad för att hon är ännu mossigare än Alf Svensson, om nu något sådant överhuvudtaget är möjligt. Alliansfritt Sverige har en tredje teori, som sannolikt ligger närmast sanningen, jag citerar:

"De kristdemokratiska väljarna visade tydligt att de inte vill ha en företrädare som är stockkonservativ men ser ung ut på ytan, utan även en som ser ut att tycka det han tycker, bla. att gudlösheten i Europa är ohållbar - den ständigt bronzade Alf Svensson".

Och well...alltså, Gahrton är inte utan poänger, hela idén att de smått övernaturligt mossiga Kristdemokraterna skulle sätta en (förhållandevis) ung kvinna högst upp på valsedeln kan tyckas bisarr, men precis som resten av högern har de ju gjort sitt bästa för att framstå i en så sympatisk dager som möjligt och sopa sitt partis alla sumpmiffon under mattan. Men att Bohlin skulle varit offer för nån sorts patriarkal komplott och blivit nedröstad enkom för att hon är kvinna, och ung? Ja, det är förstås möjligt, det är KDs väljare vi talar om, men var det inte bäst som skedde i så fall? Ella Bohlin är liksom så illa att jag hade lagt en röst emot henne om jag kunnat.

Hon har valkampanjen igenom lagt allt krut på att anta populistiska och okontroversiella ståndpunkter i frågor jag inte överhuvudtaget kan tänka mig att KDs väljare bryr sig om. Vilken 75-åring kärring ger ett jota för hur mycket horor de har i Nederländerna, liksom? Men mossigheten har krupit igenom, med start i avslöjandet att Bohlin är kreationist, och hennes sanslöst dåliga argumentationer har inte direkt gjort saken bättre. Vi talar här om en person vars parti inte tycker att bögar ska få gifta sig.

Det här klippet var nog hennes absoluta bottennapp:



Här lyckas hon till att börja med skjuta hela sin partiallians i foten genom att anklaga Piratpartiet för att vara för knark och prostitution eftersom de kanske, observera emfasen, går med i den liberala ALDE-gruppen i EU-parlamentet. Noteras kan ju då att KDs buksyskon Folkpartiet och Centern redan sitter i ALDE, och har gjort så i åratal. Själv delar Bohlin partigrupp med de sympatiska herrarna Berlusconi och Sarkozy.

Sedan har vi hela moralpanikbiten då: "Det finns drogliberaler i ALDE! Omfg! Noes! Huu så hemskt!".

Men bäst är hennes paradargument mot prostitution: "Jag tycker inte att prostitution ska vara ett dagligt inslag i samhällsbilden".

Jag vet inte...den svenska sexköpslagen är väl ganska sund, och att exportera den till EU kunde således vara en idé, även om det självfallet aldrig kommer att hända.

Men att ge den uppgiften åt en kvinna som försvarar den lagen på moralistiska grunder...

Jag kan kanske känna att det hade varit lämpligare att, y'know, låta folk som faktiskt förstår den humanitära dimensionen av problemet hantera hela saken.

Det är klart att det behövs mer kvinnor i politiken, men om de är värdekonservativa, moralistiska sumpmiffon kan de gott stanna hemma. Jag vågar inte uttala mig om huruvida feminism överhuvudtaget är förenligt med konservatism, men värdekonservativa är iallafall de sista människorna på jorden jag skulle sätta att driva feministiska frågor. Det skulle möjligtvis vara religiösa fundamentalister då, och Kristdemokraterna är ju inte...tja...alltså...

No hard feelings Gahrton, men du kanske inte ska skrika "misogyni!" i varenda sammanhang där kvinnor blir undanskuffade. Då har vi ju snart en situation där folk som Sarah Palin kan härja with impunity, och det önskar sig ingen av oss.

söndag, juni 7

EU-valet

Nu har jag röstat. Det var faen inte lätt att välja. Sverige saknar helt partier som är vänster och ändå för EU-integration, för att inte tala om partier som är socialliberala och vänster. Eftersom de frågor jag bryr mig mest om vad just EU anbelangar är ett liberalt och fritt samhälle utan förmyndarpolitik var det ett jävla dilemma - jag kan absolut inte tänka mig Fp och C eftersom de är högersvin, och även Piratpartiet lär utkristallisera sig som ett högerparti med tiden. Visst, de har erbjudits att gå med i Vps grupp GUE-NGL, men lycka till att de kommer göra det, då blir alla deras småborgerliga väljare skitförbannade. Oddsen är snarare att Pp går med i ALDE-gruppen i EU-parlamentet; den har gott om sunda socialliberala partier, men majoriteten är fortfarande obehagliga högerliberaler som Fp och C, och även om ALDE röstar med vänstern i samhällsfrågor brukar de rösta med EUs läskiga och jättelika högerblock i alla ekonomiska ärenden. We can't have that.

Sedan blir det hela ännu jobbigare av att svenska partier har en så oresonlig hållning i fråga om alkoholinförselkvoter och drogpolitik. Inte ett enda parti kan tänka sig att avkriminalisera lätt narkotika, vilket stör mig något enormt. Det skulle möjligtvis vara Piratpartiet, men de vägrar ju ta ställning i några andra frågor än deras kärnfrågor, och det är just varför de inte fick min röst. Jag vågar inte stötta typer som kan ha vilka åsikter som helst i praktiken, och som bara bryr sig om några få saker, hur viktiga de än är. Det är synd, för jag stöttar Pp helhjärtat i upphovsrätts- och patentfrågorna. Men jag kan inte lita på deras kandidater.

Vänsterpartiet är ju mitt standardval, men det känns barockt för mig att fortfarande vara emot EU, som de är, och följaktligen är de ju också tvärt emot alla former av ökad EU-integration. Jag ser ingen realistisk möjlighet att lämna EU-samarbetet, och jag tror på att omfamna det och göra det bästa av det, snarare än att streta emot som en sur gammelkommunist.

That being said, så har ju vänstern helt rätt i att EU är en läskig högerjunta med rötter i kristdemokrater och andra sumpmiffon i Benelux. Men EU är vad vi har, nästan hela Europa är med nu...hoppet står till att förändra EU inifrån. Europa måste stå starkt mot USA, Folkrepubliken Kina, Ryssland...jag tror på EU.

Men jag hade verkligen velat rösta på utpräglade socialliberaler. Tyvärr finns inget sådant parti i Sverige.

Så jag körde en annan approach, och tänkte i termer av vilken enskild person jag allra helst skulle vilja se representera mig i EU. Och då blev valet plötsligt mycket enklare.

Min röst gick till Per Gahrton i Miljöpartiet. Hans parti är det närmaste socialliberaler vi kommer i Sverige, och de är med i det sköna gröna blocket som är fullt av flummon, skäggon och cannabistomtar. Gahrton själv är en erfaren politiker med massor av vettiga och solidariska ståndpunkter som retar etablissemanget, och inte minst - en fin vision för EU. Att han sedan som person är helt bisarr kan jag ta, det är mest charmigt :-P

Det är väl också ett sunt val på det hela taget, givet att växthuseffekten är det enskilt viktigaste frågan i vår tid, och Mp bryr sig mer om den än några andra gör. Trots det så ligger andra frågor mig mer varmt om hjärtat, men man kan väl inte få allt. Alla röster som inte går till Kd, S , M och Sd är potentiellt bra röster; för de går åtminstone till de mer liberala, solidariska och sunda fraktionerna i EU.

Hade jag fått rösta i andra länder hade jag röstat på de occitanska nationalisterna eller Portugals socialliberala commies. Tyvärr får jag inte det. Men jag har satt upp min occitanska flagga på väggen i allafall, det kändes som en lämplig dag att komma till skott med det.


Men tiden får utvisa om jag borde ha röstat på piraterna.

onsdag, maj 13

Top Five Best Female TV-Series Characters (of late)

Originally, this was going to be something of a gender study. It'll still be, in part, but I'm just not in the mood to do anything remotely academic. Just take it for what it is, my Top Five of female characters that are both cool and/or cute, and interesting from a feminist standpoint. I'll argue why with each entry, of course. (Do watch the linked videos; they're good examples of each characters particular awesomeness, but there's slight spoilers in some of them). Thus, here goes:

5. Eirene/Adela (Rome)

While "Rome" was indeed filled with good female characters, maybe even to an unprecedented degree, I found one of the most unassuming ones to be the most interesting. Almost every female role portrait in "Rome" provides an excellent example of how one can do a believable and complex female even in an extremely patriarchal setting, but Eirene was the only one to include a class journey, to boot, with resulting confusion and conflicts. She's also just about the single most sympathetic character in the whole series, which could very well have been a bad thing, as such (female) characters are generally portrayed as weak. And she is weak; a german slave, lost and abused, she spends most of the first season quiet and afraid, huddled in a corner, but she does have dreams, humble as they may be, and in one scene, she's almost about to kill her owner in his sleep because he shattered them.

Later, after her marriage, stuff gets real interesting as she desperately tries to live up to her new and unfamiliar role as a roman housewife, with mixed results. She does find real love, which she much deserved, but in the crapsack world of "Rome", of course, she doesn't get a happy ending.

In a regular tv-series, Eirene would simply have been a completely pointless character; she's almost only there to act as Pullo's love interest, after all. Fortunately, she was in "Rome", whose writers gave her so much personality, feelings and inner and outer conflicts that she became a textbook example of how a good character should be. And she was still only supporting cast. There's a reason "Rome" is the second best tv-series ever.

4. Karen McCluskey (Desperate Housewives)

How often do old women like this one get any screentime at all?. While only a supporting character, she's gotten more and more screentime as the series progresses and viewers realise how awesome she is. (Actually, it even seems like she's getting her own spinoff). She's the complete opposite of Eirene above; confrontational, grumpy, and cool. While she's had her fair share of sorrows in her life, she refuses any form of sympathy almost to the point of foolishness. Eventually, she warms up a little as she befriends various people of the main cast, but she keeps her awesome, sardonic outlook on life, and still doesn't take shit from anyone.

While Mrs McCluskey could easily have fallen into the old "bitter, lonely old woman"-cliché, the writers avoids this by giving her friends, complex feelings and an intriguing and believable personality. And she's a woman of action; when she found her husband of many years dead and discovered that all his possessions were testamented to his first wife, she simply stuffed the asshole in the freezer downstairs so that she could keep cashing in his checks. Her Crowning Moment of Awesome is probably when she's about to scatter her dead friend Ida's ashes on a football field, and suddenly starts reciting this really beautiful poem, only to end it with "let's dump her".

3. Laura Roslin (Battlestar Galactica)

There's only one other series that have as good female characters as "Rome", and that's this one. While Starbuck was absolutely excellent, Laura Roslin stands out even more because she couldn't fight at all and was, well...middle-aged. How often do middle-aged women get to be main cast? And how often do they get the central love story of the whole series? With a man their own age? Laura Roslin got all that. And she was insanely cool while doing it. Calm and composed and reasonable, she was an excellent leader, and yet she had passion, both of the romantic and the violent kind. Cross her, and you are fucking dead. Let me quote her Crowning Moment of Awesome, when mutineers on Galactica claim that they've executed her lover and demand her surrender (she's on another ship):

"No. Not now, not ever. Do you hear me? I will use every cannon, every bomb, every bullet, every weapon I have down to my own eye teeth to end you! I swear it! I'M COMING FOR ALL OF YOU!"

She rules.

2. C.C. (Code Geass)

While the portrayal of women in anime is often downright horrible, occasional brilliance stems from the general japanese knack for good characterization and great storytelling. When a female anime character actually is good, she's almost always great. And C.C. is just about the coolest and most interesting female character I've encountered in a long, long while.

An immortal from the middle ages forever locked in her sixteen-year old body, C.C. is tired of life, and pursues a way to end it. She bestows her supernatural gift, geass, on the main character, Lelouch, in the hope that he'll eventually take over her burden of immortality and let her die. Thus begins an awesome dynamic of psychological and sexual tension between the two of them, where C.C mostly adopts a background role as advisor to the genial Lelouch. Still, while he might be the more intelligent, she's got more experience and knowledge, and it's frequently shown that they both need each other. As often as Lelouch comes to her rescue when she's in trouble, she comes to his, and she readily took over his entire organisation in his absence. She's not a follower because she's female, but because she's a lone wolf and prefers it that way, and because she perceives it to be the best way to reach her own goals. Cynical, unemotional, practical and witty, she has of course a softer side that's eventually revealed, but that's part of the reason she became so disillusioned to begin with. And then there's intriguing and bisarre quirks like her obsession with pizza and hugging pillows.

Her Crowning Moment of Awesome is when Lelouch tells her "don't die" as she's about to commit a suicide attack (still being immortal, of course), and she answers, smiling: "who do you think you're talking to?".

However, she's still in an anime, and occasionally objectified to certain degrees. While she has relatively small breasts for anime standards, especially compared to other characters in this series, the animators do seem to love her butt quite a lot. Even so, she's a character of the kind only the japanese create; cool, cute and immensely interesting. It helps that her voice actor, Yukana, has a comparatively deep voice, giving her a fitting air of maturity.

1. Joan Holloway (Mad Men)

While certainly quite cool, and very sassy, Joan Holloway is also quite tragic. But she doesn't realise that herself, being utterly brainwashed by the patriarchal society she lives in (early 1960's America). For her, the first two seasons of the series seem to be about a gradual realisation of how oppressed she really is.

A secretary at the office the series is centered around, Joan accepts that she's a woman in a man's world and doesn't really mind that, at first. She's still not a pushover in any way; with both style and wit, she's the queen bee of the office, and all the other office girls look up to her. Most of the men also respects her, and she has a passionate affair with one of the bosses, for a time.

Then, she get's the opportunity to help a guy with his work of reviewing various tv-scripts, and she really enjoys it, and discovers that she has a knack with charming the clients. But in a few days, the guy in charge hires a young man to take over that job from her. Joan is clearly very disappointed, but quietly gives up.

And then we learn that her doctor fiancée abuses her, which she, of course, doesn't really realise. Eventually, there's this scene in her boss' office where her fiancée tells her something like "pretend you're my secretary", and she keeps begging him to stop, but he just force her down on the floor and rapes her while she quietly endures, focusing her gaze on a wall across the room. That scene was worse than even the infamous rape scene in "Irreversible", despite being much less violent.

Later in the very same episode, Joan say that her boyfriend "really is a wonderful man," as though she is desperately trying to convince herself of that.

No other character I've encountered in a tv-series have been such a disturbingly realistic example of the intricate mechanisms of oppression as Joan Holloway is. Of course, there's other sides to her character, and they're all interesting and well done, but this particular theme strikes me as something that haven't really been portrayed nearly as good as in "Mad Men", ever before.

Over and out

/Ola

måndag, maj 11

Ye Grande Olde To Do-List.

Okej, jag undrar om jag inte är på nån slags all-time low just nu, om mitt liv öht kan bli mindre produktivt. Låt mig göra ett försök att rycka upp det. Inte för att det kommer funka eller så, givet hur apatisk jag är, men well, värt ett försök...vem vet, på söndag kanske det blir much rejoicing?

Sålunda, till den här tiden typ nästa vecka ska jag ha:

- Städat köket och hallen -grundligt- (garderoberna och badrummet kan vänta en vecka)
- Sökt minst två jobb.
- Testat två nya recept (låt oss säga Nikkaluoktasoppa och...hmm...nåt mer).
- Köpt ett par byxor, om jag kan uppbringa pengar till det.
- Joggat minst två varv runt kvarteret.
- Skrivit minst halva Eumokapitlet till 'Västlanden' eller två företagsprofiler till Neotech 3. (Kom ihåg Ola, du får betalt för det där...)

Bonusutmaningen blir att frosta av frysen.

Om det verkar vara lågt satta mål, se det som en fingervisning om vidden av hur oförmögen jag är att ta tag i något.

Den gångna veckan lyckades jag:
- Tvätta
- Städa vardagsrummet (dock med hjälp av folk, så det räknas ej)
- Testa ett nytt recept (spaghetti carbonara, blev helt okej).

Wee.

söndag, maj 10

*suck*

Jag hatar mitt liv...

fredag, maj 1

Yay Sweden!

'In the News' on Wikipedia today:

"Sweden becomes the seventh country in the world to recognize same-sex marriages nationwide".

:-D

Sweden sucks on many levels (now, which country doesn't?) and although I generally despise nationalists and their ilk...

just for today, I'm fucking proud for Sweden. The right wing-junta currently in power have finally done something intelligent. Yay! In your face, conservative fucks!

Now, one can only wonder...how long will it take before polygamous unions are legalised? Considering how unbelievably deeply entrenched monogamy are in western culture, I'd guess about a century or so :-/