Recension: Innan jag dör

Okej alltså, jag brukar väl hävda att verkligheten överträffar fiktionen, och det är säkert sant ibland, men när vi jämför den självbiografiska "För ett hus av Sten", som jag sågat tidigare, med den rent fiktiva "Innan jag dör" så...eh...nej.

Den här boken lyckas med konststycket att inte vältra sig i ångest trots att den handlar om en sextonårig tjej, Tessa, som är döende i leukemi och försöker få ut det mesta av den lilla tid hon har kvar att leva. Det är klart, den var angstig nog att fortfarande engagera mig, och mot slutet hade jag typ behövt en snuttefilt att gråta i om jag inte haft Nyarlathotep till hands, men helheten är fortfarande mer...jag vet inte, bitterljuv. Den är skriven ur jag-perspektiv, och vilar till stor del, som sådana böcker tenderar att göra, på att Tessa är en genuint bra karaktär; trovärdig, soft, och lätt att tycka om. Hon är mer bitter än lamslagen av dödsångest, med en skön, sardonisk humor som känns väldigt tonårig och en självdistans som känns mer...mogen, vilket skapar en intressant kontrast som gör henne till en underhållande berättare. Hon har skrivit en lista på saker hon vill göra innan hon dör, och plotten handlar i stort om hur hon och hennes bästis försöker uppnå dem, med blandade resultat, samtidigt som hon blir allt sjukare och svagare. På vägen upptäcker hon sort of vad som verkligen är viktigt i livet, med den sorts klarhet man, åtminstone i populärkulturen, bara kan göra när livets slut redan är hotande nära.

Jag läste förvisso en översättning, men den gav intrycket av en mycket välskriven bok. Karaktärerna är intressanta och trovärdiga, ner till perifera bifigurer, plotten känsloladdad och engagerande, sjukdomsförloppet tycks väl researchat, och prosan är enkel men fyndig, med en del intressanta grepp framåt slutet när berättarens medvetande inte riktigt fungerar längre. Det är helt enkelt jävligt bra stuff, som gör precis vad sådana här budget-ångestpocketar ska; en lättsmält och engagerande tear jerker som ändå ger en någon form av bestående intryck. (Och inte vill det försvinna heller, det var flera månader sedan jag läste skitboken, och jag har försökt med såpa och allt, men jag blir fortfarande gråtmild när jag tänker på'n...)

Om jag vore mer genuint litteraturintresserad hade jag nog hållit utkik efter fler böcker av Jenny Downham, det här var visst hennes debutroman. Som det är nu förmår jag knappt ens hålla koll på mina favoritregissörers kommande filmer, så vi får väl se hur det blir med det.