Why Kindred of the East is better than Vampire.

There seem to be a lot of disdain for Vampire - Kindred of the East at least among swedish fans of the World of Darkness, which has always bugged me as I consider KotE more or less my favorite RPG of all times. As I've recently become reacquainted with WoD after a long hiatus, and learnt about the upcoming Vampire 5th edition, it felt like it was due time to write a defense of Kindred of the East. This post will be in two parts. First, I'll briefly discuss why I think people dislike KotE, and whether those reasons are valid. Then, I'll argue why I consider KotE to actually be a better RPG than Vampire the Masquerade (not that I don't love that game, too).

Reasons to dislike Vampire: Kindred of the East

 

It's orientalist: KotE should have been done by people with a better knowledge of Asian culture and daily life and a bigger commitment to Asian mythology, and less Japan-fetishism. As it was, it often felt clichéd and exotifying. (Having both lived in China and studied Asian history and religion, one of my dreams as an RPG writer would be to get to work on a complete remake of KotE, and fix these issues).
Verdict: Valid.

It has a very eclectic art style: True, but so does most WoD games, Vampire included.
Verdict: Invalid.

It has a bad rules system, shock full of power creep and utterly imbalanced options: So does all WoD games. However, KotE was especially bad in this regard, especially when combined with Vampire, as the powers of the Wan Kuei and the Cainites really didn't mesh well. A few things, like the KotE take on Fortitude, were simply better done than in Vampire the Masquerade, but mostly it's a disaster.
Verdict: Partly valid.

The disciplines are bad: Well designed Vampire-disciplines have a clear theme and a stringent and intuitive power progression, Obfuscate and Dominate being great examples, but even oddball ones like Dementation and Obtenebration work relatively well. Badly designed Vampire-disciplines are completely random to the point of being silly, and have no good coherent theme - Serpentis is the worst of the lot (why, dear god why doesn't the Setites all just have Setite Sorcery instead?). Almost all of the KotE disciplines are like Serpentis.
Verdict: Valid.

It's silly: Absolute not, though it's certainly more urban fantasy-themed and superlative than Vampire. But that's part of it's awesome, as I'll soon argue.
Verdict: Invalid.

It's too complicated: I have seldom seen as inaccessible a game as KotE. The philosophies and nature of the Wan Kuei are very, very complicated and occasionally convoluted, the disciplines are very eclectic and hard to remember, and the advancement of dharma is not explained well enough. The Wan Kuei are very challenging beings to portray. But that is also part of why KotE is actually good, as I'll argue later.
Verdict: Partly valid.

It's a crossover orgy: Yes. I shall argue that it makes it a stronger game, not a weaker one.
Verdict: Invalid.

Reasons that KotE is actually better than Vampire

 

It has a cooler setting:  Asia has a stronger contrast than the West between old and new, and this contrast enhances the themes about immortal beings. Asian cities are enormous and vibrant and shabby and seedy in a way few western cities can match, all the while being steeped in mind-blowing antiquity. The Vampire book Cairo by Night had this too, but it was basically the best city book for Vampire.

It builds on a cooler cosmology: The buddhist cosmology is grossly underappreciated in western fantasy. It has a conceptual stringency the abrahamic cosmology lacks, with a fascinatingly elegant feel to its clear categories of beings and existential concepts. Its lack of a supreme God, its many different realms of existence, its cyclic worldview and unyelding cosmos ruled by suffering that can only be mitigated by insight has enormous potential when mixed with contemporary fantasy themes, as proven by KotE, if not taken to its fullest potential.

It knows what it is about: Vampire has always felt schizophrenic to me. It claims to be about the personal horror of the Beast, but the Beast is rather sidelined by the rules system, and we almost never get to see a vampire who has actually fallen to the Beast. Is Vampire about intrigue? Sure, but what are they really plotting about? KotE, by contrast, has a clear sense of purpose - you portray undead beings resurrected due to a karmic debt, that they now have to repay by fighting the Yama kings and searching for dharmic insight.

It has better villains: The Yama Kings are amazing creations. The Thousand Hells book gave them complicated and nuanced personalities and colorful and terrifying hellish realms to rule, and made them feel tragic yet extremely threatening; ancient, twisted beings, both pitiful and loathsome. They have clear agendas, cool minions, and are super-easy to use as a catalyst to create a story.

Its vampires have better backstories: The fact that Wan Kuei are not Embraced, but risen from the dead due to karmic debt and a tragic fate in their stained past life makes for amazing backstories. It roots them in humanity yet gives them a feel of being both chosen and cursed, both blessed and tragic.

Its vampires cannot create new vampires: This is something I've grown to dislike somewhat with Vampire - the Masquerade. The fact that vampires can, at-will, create new vampires makes the whole concept feel somewhat cheap, and dilutes the tragic aspects of vampirism - in Vampire, quite a lot of vampires would basically be vampires just because they wanted to. KotE is the whole other side of the coin; here, vampirism is -always- a curse, and humans cannot be made vampires through any effort on part of the Wan Kuei. This has several important consequences:
- The relationships between Wan Kuei and mortals are more tragic, as there's no easy way out from the problem of time.
- Any Wan Kuei is valuable: Any time one turns up, others try and calm her and care for her and see what purpose she might fill.
- Any Wan Kuei is who she is for a reason. (See 'better backstories', above).

Much, more more is done with the Beast: It's a huge irony that KotE handles the Beast much better than Vampire, the game that was supposed to -be about- the Beast. In KotE, in stark contrast to Vampire, the Beast has a personality and an agenda, you can draw on its strength, but do so at your own peril, several disciplines deal with the Beast in various ways, and the writes even suggest the Wraith - the Oblivion concept of having a shadowplayer, which I cannot even fathom why they never used in Vampire.

It's a big crossover with Wraith and Werewolf: So all Wan Kuei have Lifesight and Deathsight, and they all, to some extent, deal with wraiths and spirits. They have rituals to journey into hell itself. The game's books at length elaborate on the spirit worlds and how they interconnect with the mortal realm. I think these themes strengthen the dark urban fantasy atmosphere the game is supposed to evoke, and enriches it immensely. Wan Kuei is given more to -do-, plain and simple, more roles to fill in the world. KotE becomes so colorful and full of mystery.

They have no generation, but a dynamic power level: Instead of being locked into a power level slot by birth, and only being able to increase it through soul-drinking murder, the Wan Kuei must gain insight into the workings of their nature and the world in order to increase in power. Is it less tragic and unfair than Vampire? Certainly. But it's also more dynamic, and makes the very process of leveling up a fascinating personal and spiritual journey. The game even went to some length to describe how a dharma-increasing moment of insight felt, thus merging the rules with immersion into the setting and the story.

Salvation is possible: Tightly connected to the previous point. Like with the previous one, I'll understand people who prefer the harshness of Vampire the Masquerade here, but I dislike utterly hopeless settings. I like vast, dark worlds with a tiny sliver of distant hope attained through enormous and patient effort, and that is basically the concept of buddhism - as such, it meshes perfectly with what they chose to do in KotE. Salvation waits at dharma 10. But has anyone even reached that level, ever?

The coteries are justified: Vampire did a poor job at explaining why exactly a group of very random vampires (the PCs, that is) would hang together and what they would occupy themselves with. KotE does this much better, by creating a traditional five-fold group, the Wu, where you would ideally have members of five different dharmas following five different directions. In practice, few Wu looked like this, yet their traditional structure and concepts like sharing a guardian spirit made the Wu a much more interesting structure than the coterie ever was.

The winds are super cool: In KotE, each vampire choses a wind direction, which symbolises a pathway she is then expected to follow. A vampire of the eastern direction is expected to nurture the mortal world, a vampire of the western direction is supposed to nurture the wraith world, a vampire of the south is expected to be a warrior, etc. These concept made for very interesting characters when combined with the dharmas (the clan equivalent) and the nature/demeanors, which gave great possibilites of both deconstructing stereotypes or going in atypical directions.

The dharmas make more sense than the clans: While the clans of Vampire are classic for a reason, many of them have always felt to me like they completely lack any kind of social organisation and would completely fall apart throughout the centuries. This is why I consider for example the Tremere, the Giovanni and the Setites among the better and more interesting clans - because they make sense, as they have distinct organisations, hierarchies and agendas. Guess what? In KotE, -everyone- has that. The dharmas are something you affiliate with -by choice-, and they have very, very distinct philosophies, motivations and organisations. They're not there just to give the PC a stereotype to belong to - they're there to give the PC -a role in the world- and something to, you know, actually -do- in the game.

The dharmas are more interesting than the clans: See above. While their philosophies were convoluted, and ought to have been described much better, the dharmas were by and large very interesting and innovative, providing some excellent conflicts and plot hooks, especially for PCs. How do you really go about being a Devil-tiger? Can you do so without being a complete monster, while not squandering possibilities to gain insight? Can you go against your nature if your dharma demands it? How do you balance the needs of your dharma with the needs of your wu?

South-East Asian folklore is fucking metal: A minor aspect yes, and closely related to "cooler setting" a few points above, but it deserves special mention. Thai, Filipino and Indonesian mythological creatures are insanely hardcore, we have for example the vagina-invading baby eating aswang and the ghost girls who are floating heads and bloody spines, and scores of other stuff crawled out of drugged nightmares, stuff that just needs to be in an urban fantasy horror game. KotE is the perfect fit for that, and already made several allusions to it (the Flesh Shintai discipline being the strongest one).

Concluding remarks

That's all I can think of for now. I understand that KotE is not for everybody, with its exotic setting and AWESOME, unashamed urban fantasy theme. I've played it way too little myself, due to its horrible rules system. But I've always found KotE much easier and rewarding game to run than Vampire, finding it both more colorful, interesting and tragic all at the same time. Compared to Vampire - the Masquerade, Kindred of the East has more fascinating vampires, more tragic themes and much clearer conflicts and more solid roles for the PCs to play, altogether making it a stronger game.

Tjejig fantastikfilm

Det här inlägget ska ses som väldigt ödmjukt och spontant, och titeln med glimten i ögat.

Jag hade ett samtal med några bekanta och två kvinnliga vänner beklagade sig över att det var så svårt att få deras (manliga) partners att vilja se film med kvinnliga perspektiv. Jag gör inga som helt anspråk på att vara en kille som inte själv ibland fastnar i eller är djupt fläckad av manliga privilegier och perspektiv, men då jag dels ser väldigt mycket film, och dels verkligen älskar kvinnliga protagonister (vilket inte tvunget i sig är oproblematiskt, men det är en analys för en annan dag) så började jag grubbla över: vilka filmer finns där som både har kvinnliga protagonister och såpass mycket fantastik-inslag att de inte uppfattas som gråtrista, jordnära, diskbänkiga eller whatnot. Det finns massor, men det löser inte problemet, därför att dessa filmer nästan alltid är gjorda av män och fortfarande på något vis har manliga perspektiv eller är mer eller mindre avsedda för en manlig publik, trots att de har kvinnliga huvudpersoner (exempel: allt Luc Besson och Quentin Tarantino någonsin gjort).

Så jag tänker försöka tipsa om lite sevärda filmer med fanastisk-betonade koncept jag personligen från mitt begränsade perspektiv upplevt har lite mer kvinnliga perspektiv eller låter huvudpersonerna vara kvinnor på ett sätt som går bortom de alla mest ytliga eller grabbiga aspekterna av det. Filmer med påtagliga kvinnliga relationer, intressanta hjältinnor, eller som faktiskt tar sig an genusfrågor på något vis.

Angående urvalet jag gjort 

Utöver reservationerna kring mina egna begränsningar är en ytterligare reservation att jag skippat all asiatisk film, därför att jag vet med mig att den upplevs som mer svårsmält, och poängen här är att tröskeln för att få folk att se filmerna ska vara låg. Jag vill dock minnas att Kinas och Koreas filmproduktion  toppar hela den internationella ligan vad gäller kvinnliga huvudpersoner på film och att i synnerhet Kina även har en särskilt hög grad av kvinnliga regissörer. (Jag kan inte hitta den exakta artikeln jag minns om detta, men statistiken tycks ha kommit från denna rapport). Att skippa Asien är därmed arguably att göra sig själv en björntjänst i det här fallet, då man går miste om massor av intressanta alternativ. Men icke desto mindre har jag gjort det valet. Jag klarar dock inte av att göra det om jag inte åtminstone flyktigt får namedroppa Painted Skin 2, en överansträngd men urläcker fjantasyfilm där det (som alltid i Kinas haremssåpa-genre) bara är tjejerna som äger hela tiden och alla männen är korkade töntar, och Kinas främsta skådespelerskor slingrar sig runt varandra i (förvisso male gaze-lesbiska) krumbukter av svulstigt fantasy-awesome.

Jag kommer göra ett tappert försök (men misslyckas) att hålla igen vad gäller min favoritgenre, skräck. Skräckfilm har extremt påtagligt ofta kvinnliga protagonister, men orsakerna är möjligen rätt sunkiga (min teori är att den primära orsaken är att tjejer uppfattas som mer sårbara), och skräckfilm är därtill lite av en nischgrej som inte riktigt går hem hos alla. Jag har dock fått intrycket av tex alla år på fantastisk film festival att det börjat dyka upp fler och fler intressanta kvinnliga regissörer som gör just skräckfilm; jag ska namedroppa dessa i den mån jag kommer på dem.

Jag har även skippat animation, där det finns en hel del tjejig fantastik, typ Frozen, Brave, och massor och åter massor av anime.

Ej heller har jag för ambition att vara komplett, så jag har skippat saker alla redan sett (Ronja Rövardotter), eller som alla hört talas om (Hunger Games), eller som är dåliga (Twilight). 

När jag skrev det här inlägget hade jag med ett flertal historiska filmer; även detta är ett område där kvinnliga berättelser känns jämförelsevis mindre sällsynta. Men historiska filmer är inte fantastik i någon bemärkelse, så jag har rationaliserat bort dem; de kan eventuellt bli föremål för ett annat inlägg. 

Så! Filmtips-dags!

Filmtips

Byzantium är en typ moody dramathriller om två vampyrer, en mor och hennes dotter, som har en väldigt problematisk och konfliktfylld relation till varandra, och har varit hårt utsatta för - och medvetna om- patriarkala strukturer inom vampyrernas dolda värld. Då kvinnliga vampyrer är förbjudna har de båda ett pris på sina huvuden och är jagade och utsatta, och om de ska kunna fortsätta undgå sina förföljare måste de antingen försonas eller separera för gott. Detta dras till sin spets när de tillfälligt tar sin undanflykt till ett fallfärdigt hotell i en regnig brittisk kuststad. Regissören är en man. Se även "We are the Night", en tysk vampyrfilm om ett gäng hedonistiska kvinnliga vampyrer, som fokuserar på deras inbördes dynamik och förvridna mentor-lärlings-relation. Den är inte alls lika bra som Byzantium, imo, men väl värd att se om man vill ha lite fantastik men är sjukt trött på manliga ansikten och egon.

The Babadook är en australiensisk skräckfilm om en sönderstressad ensamstående mor som kämpar för att hantera sin bångstyrige och otrygge lille son, och skådespeleriet och dynamiken mellan kvinnan och sonen är en fullständig guldgruva av intressanta nyanser. Skräckelementet kryper in i berättelsen via en mystisk barnbok med störande innehåll, som mamman en dag ska läsa för sin son men till sin bestörning uppdagar är en enda gigantisk night terror-trigger, och därefter går det utför med både sonens och mammans psyke. Något jag finner sjukt befriande med The Babadook är att huvudpersonen tillåts trotsa tabut mot att (på film) vara en dålig mor; i svaga ögonblick är hon taskig mot sin son, hon förolämpar honom, behandlar honom illa, etc,. Filmen är inte alltför obehaglig och slutar inte i megamisär, och regissören är en kvinna, Jennifer Kent, vars karriär jag definitivt kommer följa i framtiden.

Cargo är en schweizisk rymd-scifi som kommer in lite på nåder på listan; jag tycker inte den behandlar särskilt djupa relationer eller så, men den är åtminstone proppfull av kvinnliga karaktärer som såvitt jag upplever det inte är det minsta sexualiserade och känns ganska trovärdiga. Huvudpersonen är en kvinna, hennes primära drivkraft är en relation till hennes syrra, och skurken är också en kvinna...det finns knappt några snubbar som spelar roll. Storyn är ganska slentrian scifi-thriller; huvudpersonen har tagit jobb på ett fraktskepp för att finanisera sin resa till utopin Rhea där hennes syster bor, men på vägen upptäcker hon att något är fel på skeppet...och med Rhea. Cargo blir bra primärt för att den gör väldigt mycket med väldigt enkla medel, och levererar en grymt snygg och ganska solid scifi-ståry trots en begränsad (europeisk) budget. Och så har den väldigt fin tyska! Regissörerna är män.

The Descent är en fullkomligt briljant brittisk skräckfilm om en grupp tjejkompisar som delar en passion för grottklättrande, och åkt på resa till USA för att ge sig ned i ett nytt grottsystem. Men det finns smärta och trauman i kvinnornas gruppdynamik som inte har fått behandlas som den borde, och ligger och sjuder och vill komma upp till ytan, samtidigt som kvinnorna inte bara blir instängda i grottsystemet, utan också inser att de inte är ensamma därnere. Den här filmen är fantastiskt filmad i naturligt ljus och är välspelad och asläskig (klaustrofobisk) och jag bara älskar den.  Det finns inga manliga karaktärer, men regissören/manusförfattaren är en man.

Honeymoon är en ångest-skräckfilm jag inte alls vet om jag borde rekommendera, men som jag ändå vill nämna därför att den har en ung kvinnlig regissör, Leigh Janiak, som jag definitivt vill se mer av framöver. Honeymoon handlar om ett hetero-par på semester i en stuga på landet som drabbas av problem efter att tjejen i paret hittats med minnesförlust ute i skogen, och skräckelementet är väldigt långsamt och krypande (och creepy) och fokuserar på parets interna psykologi. Men Honeymoon fokuserar dels på en parrelation snarare än ett kvinnligt perspektiv, och reproducerar dels i mina ögon problematiska troper som Mars Wants Women och Mystical Pregnancy, och öppnar därmed upp för (förvisso relevanta frågor) som i vilka kontexter sådana troper är okej, och varför en kvinnlig regissör i det här fallet valt att använda dem?




För övrigt är det så jävla svårt att, som jag föresatt mig, begränsa mängden skräckfilm här eftersom nästan all västerländsk fantastik-film med kvinnliga huvudroller verkar vara skräckfilm. Jag inser att det kan vara illa spenderad tid att lägga ned en massa möda på att skriva om en massa skräckfilmer om mina eventuella läsare till äventyrs kanske inte ens är intresserade av den genren, så jag tänker helt sonika namedroppa en hög (imo) bra skräckisar/thrillers/slashers med (imho) kvinnliga (eller i undantagsfall feministiska) perspektiv och få det ur världen:

Carrie, Triangle, Excision, Inside (preggo-skräckfilmen par excellence ^_^), The Woman, Dark Water (alla versioner), May, Hard Candy, Martyrs...

fler filmtips!:

 
Maleficent kan vara värd att nämna om folk mot förmodan missat den; jag tycker själv inte den är särdeles bra, men det är iaf en extremt lättsmält och nostalgisk högbudget-fantasyfilm som, likt Frozen (som knappast behöver nämnas), fokuserar på en relation mellan två kvinnor, och Maleficents hämndlystnad mot kungen tar sin början i en slags övergrepps-metafor som diskuterats flitigt på nätet. Om det bör anses positivt eller negativt vet jag dock inte.

Innocence är en surrealistisk semi-fantasy-film om en (hyfsat ångestfylld) fransk flickinternatskola. Jag tror att den är lite för art house och konstig för att uppfattas som lättsmält eller lättsåld till skeptiska partners, men jag nämner den ändå därför att jag vet många killar som gillar den. Den kan sägas påminna om en del andra "magisk realism" eller semi-fantasy-filmer med (som jag uppfattar det) lite mer kvinnliga eller åtminstone könsneutrala röster, till exempel OXV: The Manual (Frequencies), Pans labyrint, Bikupans ande, Mine-Haha. Innocence har en kvinnlig regissör, Lucile Hadzihalilovic. 

Ju mer jag skriver på det här blogginlägget, desto svårare känns det plötsligt att komma på (bra + västerländska) fantastikfilmer med något jag med gott samvete kan kalla kvinnliga perspektiv. Jag påbörjade det här inlägget med tillförsikt, i tron att jag med allt mitt filmtittande i bagaget skulle kunna komma på massor, men jag verkar ha låtit mig luras av de enormt många filmer det finns med kvinnliga huvudpersoner, men som fortfarande är gjorda av män och känns manliga i sitt berättarspråk och sitt genusperspektiv. Jag hade kunnat namedroppa en massa scifi-actionfilmer och en oändlig mängd mediokra skräckfilmer, men at the end of the day så känns de taffliga, eller direkt grabbiga, eller så spelar de kvinnliga karaktärerna fortfarande andrafiolen jämfört med de manliga, man bara kommer ihåg dem mer när man tänker tillbaka på filmen, för att de var tio ggr så intressanta på ett ungefär. Så mer än något annat var det kanske tankeväckande för mig själv att skriva den här bloggposten. Och lite deprimerande, typ...

Horror Movies Suck!

I just saw The Conjuring and am disappointed with it, because the first forty minutes were absolutely great and then there's this one scene where it all completely comes crashing down, and I just immediately knew that after that scene the movie was gonna turn to shit. And it struck me...this, where there's just this one scene that makes you 'oh, there goes that movie', it only happens to me when I watch horror movies. Only in that genre are what makes a movie great so sensitive, so fragile if you like, that it can be so easily undermined. Because filmmakers love to overdo their horror, and horror is one thing which does not benefit from being overdone.

I love horror movies, I just wish they didn't suck so much. Especially so the American ones. Here's why: subtlety is scary. The unknown is scary. Suspensions of disbelief is the basis for being able to be scared. When the premise of a horror movie is too ridiculous to be even remotely believable, the whole sense of mystery, fear and dread dissipates as soon as that premise is revealed. When the special effects are too far-fetched, too badly done, or simply too ridiculous, the same thing happens. So here's my easy points on things to avoid at all cost when you make a horror movie:

(A quick sidenote: While I also love slasherfilms, I don't consider them true 'horror' movies, and the same goes with zombie films; they rely on completely different moods and premises than the kind of movies I intend to discuss here, which is movies where the main source of suspension is the supernaturality and unknowability of the phenomena portrayed. The emphasis on this is why [REC] qualifies as a proper horror movie as well as a zombie movie, and why The Fourth Kind is horror rather than scifi).

1: The God Premise

Please, fucking pretty please, Hollywood; STOP DOING FUCKING HORROR MOVIES WITH THE PREMISE THAT GOD EXISTS. By all means, use the devil, or witches or whatever you fancy, but then make the demons/hellish entities very vague and unknown, don't over-define them and give them a solid foundation in a christian cosmology that the movie will then have to define as true. Because I can't believe in a christian cosmology. The less you talk about hell, horned men, and upside-down pentagrams, the better. Rather talk about the spirit world, a vaguely defined underworld, or secrets embedded in a creation not explicitly associated with any god.Needless to say, this whole problem is vastly less prevalent in Asian and European horror films.

How to do it: You can use satanic imagery and mythology without making it a blatant assumption that christianity is true. Examples of movies that succeeds with this particular element (without necessairly being great anyhow) are [REC] (possession, mysterious church conspiracies, everything keeps unexplained), The Unborn (a holocaust victim possessed by a jewish mythological demon very subtly handled), Grave Encounters (vague satanic ritual imagery), Paranormal Activity (vague satanic elements, like the demon seem to have clawed feet).

How not to do it: The Conjuring (lots of statements of facts regarding witches and demons, and a completely non-mysterious church organisation devoted to battling them), The Omen, Drag me to Hell.

2: The Unbelievable Possession

Possession is scary because it's about losing control and having something unknown and malevolent inhabit a person's body. But possessions in movies often serve to make the source of fear less mysterious, less unknown, by personalizing it, letting it have dialogue and making it's motivations way too clear. Mosre importantly, they're often done in a way that completely ruins the suspension od disbelief, by letting the possessed person completely change their voice (I hate this one sooo much because it's in every fucking possession move ever), defying gravity, getting weird eyes, communicating meaningfully with people, etc. Possession should be about scary behaviour, just like scary sleepwalking, and if possessed people have to do supernatural things, yes,sure, it can be scary, but it has to be unexpected and very subtly done, effects-wise. It is also scary when possessed people talk languages they shouldn't have been able to know, but for god's sake, let them do it in their normal voices or something very close to it.

How to do it: Paranormal Activity (the possessed look normal in every way but behave strangely and scarily, have almost no dialogue), The Fourth Kind (fake case study-footage, and the only case I know of where 'weird voices' has worked, because they are so mothafuckin' scary), [REC] (very, very vague, defined only as backstory)

How not to do it: Sorry but, The Exorcist. The Conjuring, every other possession movie ever.

3: The Physical Demon

I understand that your bloated special effects budget makes you tempted to use a cool, physical sources of horror, like, old witches in torn victorian clothes, or a horned demon covered in fire, or maybe an unnaturaly frail woman in a withered dress, surrounded by weirdly behaving shadows. But please refrain from it, because it almost never works. It doesn't matter how believable you can make it look, for the problem stems from the fact that the defined is not scary. There will naturally be exceptions to this, for just one scene or two, if you have a really mothafuckin' scary design going, it might be okay to showcase your demon/witch/ghost/whatever, but almost every single truly scary horror movie have that in common that they never ever do. It's much more fearsome to have something invisible assail you at night, or too see a vague shadow in the corner of a room, or a pair of eyes glowing in the dark of a cellar, than to be hunted by a completely physical old hag with sharp teeth, no matter how scary her design. Because when you portray her like that you create the feeling that she can be defeated by normal human means, and it's a subconscious thing, it's not important whether this actually is the case in the framework of the movie. But more than that, you disrupt the suspension of disbelief, because a shadow in the corner of a room is much more believable than a physical beast in your closet. Again, it is possible to use very physical looking ghosts/demons/whatever if you know exactly what you're doing, and make them look extremely scary and/or very human, but nine times out of ten it's better to just not do it.

How to do it: Paranormal Activity (the demon is completely invisible always), Blair Witch Project (is there even a physical being? who knows?), Hollow (no real pshycial being), Grave Encounters (mostly subtly used, terribly scary effects), Ring (subtly used, terribly scary effects), Kaïro (subtle techno-horror), [REC] (the original, first movie; the physical demon is only seen in the distance, through blurry night-vision),  Lake Mungo (no real evil being, just a girl's ghost)

How not to do it: The Conjuring, Mama; two movies that could have been great but where ruined by overuse of non-scary, unsubtle physical monsters. This is, by far, the most common problem in horror movies, especially american ones (though asian ones also fall prey to it quite a lot). 

By now, I'm starting to realize that I've seen so many run-of-the-mill horror movies that I can't remember them; on my harddrive, I find a huge pile of horror from many different countries, and I know I've seen them but I hardly recall the plot at all. Part of the reason is probably that all horror movies have the same name; The ing; The Conjuring, The Gathering, The Haunting, The Summoning, etc. Please stop with this? If you can't think of an interesting enough premise that your movies deserves a better name, maybe you shouldn't make a horror movie at all? I'd rather have one great horror movie per year than 50 mediocre ones.

This is hopefully the first post in a series of posts I intend to do about my love for horror/slasher movies. So if you liked it, drop by once in a blue moon and check for updates.

FFF 2013

I've just come home from a full day of movie-watching at this year's incarnation of Lund's Fantastic Film Festival; having already seen all the movies on my 5-card together with meimei, I don't know if I'm gonna see any more; I already feel quite satisfied, never before has the average grade of the movies I've seen at FFF been this good (which is ironic, considering that at first I wasn't too impressed with this year's program). If I do see any more films, I'll update this post later, right now, I just need to get something of what I've seen out of my system because I feel so inspired and affected and wanna share some great films with my friends. The main function of this post will actually be to give more or less spoiler-free recommendations, but certain friends of mine; if you don't want even the slightest spoiler, you'll just have to take my word on that you need to see the movie in question.

This friday, we started out strongly with The Machine. It's a moody british cyberpunk movie that does an absolutely amazing visual job out of a tiny-winy budget, and manages to both look and seem like the production values were ten times greater. There's only a short teaser trailer out this far:

The plot is not very original (and yes, the military-industrial complex is evil...), but it does handle some themes in slightly new and inventive way, and because I've just spent a year or more writing Neotech X, it's great to see a good cyberpunk movie that, just like NX, tries to re-invent the genre a bit, take it away from the dated 80s feeling, and make use of more up-to-date issues and sentiments regarding technology. The movie especially might surprise you a bit on how the 'doomsday' theory of technological singularity, as seen in for example The Terminator franchise, is handled rather differently.

My rating: In the end I gave it a 4 out of 5. It's very good, and has good acting and a great atmosphere, but the world felt a bit too constrained, and I really dislike the ending scene for some reason.  

People I know who needs to see this one: Martin Fröjd, Joel, Björn


Next in line; OXV: The Manual, also from Britain. This is a quirky philosophical/scientific romance story set in an alternate world with weird natural laws. I don't want so say too much about it as I feel certain people I know will absolutely adore it but should see it with an open mind and heart, but the basice premise is that people have certain frequencies, and people with pronounced frequencies are geniuses. If their frequency is really high, they'll be extremely lucky and succesful in everything, but completely emotionally dead. If their frequency is really low, however, they'll be unlucky losers with lots of emotions. The main characters are a boy with the school's lowest frequency and a girl with the scool's highest; whenever they meet, nature freaks out because they are so incompatible, and bisarre things happen.

This is not a truly bizarre movie, it has a miniscule budget and does not rely a lot on special effects, so don't come expecting the special effects/high concept-type of quirkyness. The odd premise is instead primarily used to explore the psyches of the main characters, and later on the potential consequences of certain radical discoveries they've done. It actually manages to have something in common with the italian book/film The Solitude of Prime Numbers, in how it portrays the main characters and their psychologically impossible relationship develop from childhood to adulthood (In the italian book/film, the main characters has the idea that he and the girl are different prime numbers and therefore they can never meet). As far as I know there's no trailer released yet, so I give you a picture of the main characters as adults for filler instead, isn't that guy just dreamy?:

My rating: The acting is great both in the child actors and the adults, the plot is intelligent and emtional, if a little bit disjointed at times, the premise is tought-provoking and utterly brilliant, and in generally they've done such an amazing job with tiny resources to make this movie outstanding. I didn't hesitate to give it a 5 out of 5.

People I know who needs to see this one: Joel, Björn, Alva, Elin, Kalle, Bunny


Then came Mars et Avril, a french-canadian movie that I can only properly describe in swedish: gubbsjuk och totalt spejsad. To try to put it in english, it's the kind of surrealist pretentiously freudian move where young girls somehow randomly has an uncontrollable lust for the flesh of fat bearded old Hemingways who spend their time making celebrated music on handmade instruments designed like voluptuous women's bodies. At the same time, there's a Mars landing going on, and these two themes are drawn together by the Music of the Spheres, and of course I adore that they used that supermega-awesome ancient philosophical concept, and the movie is visually amazing and ethereal beyond the level of even The Fountain, and creates a visually compelling portrayal of a distant future Montreal with fashion and hairstyles that all look like they were designed by Alexander Bard on crack. All these good things, unfortunately, does not take away from the fact that this movie is essentially about boring old men having gubbsjuka and navelskådande existential crises relating to the freudian connection between their overblown ego and the universe, or something, and the pretty girl that randomly gave them a blowjob last night before being accidentaly teleported to Mars.

My rating: So no, it doesn't really work, and while very, very special and visually interesting, most of my friends would cringe if they saw it, and so did I. I gave it a 3 because it's so beautiful.

People I know who needs to see this one: None, you are all too feminist. But watch the trailer, that way you'll get to see a sample of the gorgeous visuals.


Next up was Chastity Bites, an american high-school horror flick made on, to quote the director, "the catering budget of The Avengers". While the lack of budget shows a bit in this one, and the actors are a bit uneven (most critically the actress playing the villain is not very good), it's made by a writer and a director who are true horror freaks and put so much love in this movie that it's about to burst from all the obscure references. The dialogue is great, which is very important to high school movies, the absurdity at just the right level, and when they have gotten the casting right, it's amazing; the main actress is absolutely fantastic and her embittered hipster feminist genre-savvy character one of the hottest and most likeable I've seen in a long while. A cool, anti-stereotype thing they did, very consciously the writer told me, was to put an asian girl as the leader of the classical evil bimbo-girl posse. Certain geeky friends of mine will also recognize the actress of that character...

 Chastity Bites is not great because the plot is amazing or anything, which high school film is? It's great because it has a feminist slant throughout, combined with dark humor and meta-jokes. Also, it has a wild sex scene which starts with the couple discussing Simon de Beauvoir...

My rating: At FFF I gave it a 5. It's really more like a 4, and that's what I'll give it on filmtipset later, but it was extremely fun to watch and basically made with the target audience of swedish feminist geeks (this was the european premiere, and the producers were impressed by us seemingly getting all the Simone de Beauvoir references that the audiences at american film festivals didn't understand).

People I know who needs to see this one: Everybody who likes feminism and high school films, but in particular Cornelia, Joel, Alva and Maria. Also Mika because the main character looks like her.


Last but not least, and the only movie I knew about before the festival; the british vampire movie Byzantium. When I first heard about it long ago I wanted to see it because it had Gemma Arterton in it (I've liked her since the excellent 'The Disappearance of Alice Creed', shown on a previous FFF), was about vampires and was namned Byzantium, though to my disappointment I later realized it would have nothing or extremly little to do with the byzantine empire, instead being set in contemporary Britain. But I then learned it would also have the likewise excellent Saoirse Ronan and it and she and Gemma Arterton would play like vampire sisters or something...and then it was of course a must-see anyhow.

But I never expected it to be, y'know, good. I expected it to be some kind of Underworld-style movie with Gemma Arterton in tight leather pants slaughtering millions of mooks in super-effects-heavy action scenes. But even though the movie starts with a lot of Arterton in a thong, it quickly turns out to be something...very, very, very different. Byzantium has almost no action scenes, the vampires have almost no super powers, it relies heavily on dialogue and moody monologue scenes, it's more close to that british 'I'm arranging matches'-style of film, as vampire films go actually most similar to 'Let the right one in'. Without spoiling to much, it's a tale of two renegade female vampires shunned by a misogynist vampire society, being alone, hunted and haunted for two hundred years. Their contemporary life on the run is juxtaposed with flashbacks to the Regency era when they became vampires, gradually building up the series of events that led to their current situation. But  the younger of the two vampires (Ronan) is fed up and tired with their deadlocked life patterns, which builds up to a conflict with the older (Arterton), who is hell-bent on protecting the younger but don't know how (or can't muster the strength) to do it any other way.

Though of course not completely without flaws, this is among the best vampire movies made, alongside Let the right one in and Interview with the Vampire (which had the same director). The acting is amazing (Arterton in particular makes one of the most compelling performances of her career), the characters psychologically and morally complex yet very likeable, the plot is intriguing, the production values high, the lighting gorgeous. But what really sets it apart is the theme of patriarchal opression, running like a dreadful red thread between the two time frames of the story. The movie's script is apparently based on a play by a female irish playwright, which maybe sort of explains certain themes and the dialogue-driven narrative.

My rating: 5. It's among the best vampire movies ever, a huge positive surprise, entertaining and thought-provoking, but, though not exactly a pure tragedy, likely to make you somewhat depressed. It passes the Bechdel test with flying colors, though I think maybe a few people might take slight issue with the ending, as it could be argued that it robs Arterton's character of some of her agency.

People I know who needs to see this one: Alva, Frans, Björn, Joel, Bunny.

Lyrics for Amethystium's "Shibumi"

This is a great song by norwegian artist Amethystium:



I've seen people ask for the lyrics on youtube sooo many times, so I thought I'm just gonna try to make it so that they can be found on google instead, as a small, small favor to humanity. As the lyrics are nowhere given by Amethystium, painstaking research have been used to unearth them, my only clue, originally, being that they were somewhat the same as the lyrics in Karunesh's Bombay Pure, Enigma's The Child in us, Vangelis' Bizarre Bazaar and even on the soundtrack of Diablo II. I did recognize the language as sanskrit, and I was right. I could find transcripts of the lyrics from the Enigma song, and by googling it's subject matter, find the original hymn upon which all these songs are based. It's a sanskrit hymn praising Lakshmi, goddess of wealth, and it goes like this:

वन्दे पद्मकरां प्रसन्नवदनां सौभाग्यदां भाग्यदां
हस्ताभ्यां अभयप्रदां मणिगणैर्नानाविधैर्भूषिताम् ।
भक्ताभीष्टफलप्रदां हरिहरब्रह्मादिभिः सेवितां
पार्श्वे पंकजशंखपद्मनिधिभिर्युक्तां सदा शक्तिभिः ॥

vande padmakarāṃ prasanna-vadanāṃ saubhāgyadāṃ bhāgyadāṃ
hastābhyāṃ abhaya-pradāṃ maṇi-gaṇair-nānā-vidhair-bhūṣhitām।h ।
bhaktābhīṣhṭa-phalapradāṃ hari-hara-brahmādibhiḥ sevitāṃ
pārśhve pa~Nkaja-śhaṃkha-padma-nidhibhir-yuktāṃ sadā śhaktibhiḥ


Which means:

I bow to the one who has lotus in her hand, has a pleasant happy face, who gives good fortune and destiny, gives refuge (fearlessness) with her hand (posture), who is adorned with lots of gems and other ways, who gives the very much desired fruits to the devotees, is attended upon by viShNu, shiva, brahmA and others, behind whom are lotus, conch and other opulence and who is always with power.

If you want a more thorough analysis of the sanskrit words, you can go here.

"Shibumi" uses just parts of the hymn, and it's exact lyrics would be:

Sadā śhaktibhiḥ śhaktibhiḥ pārśhve pa~Nkaja-śhaṃkha-padma-nidhibhir-yuktāṃ sadā pārśhve sadā śhaktibhiḥ sadā pārśhve sadā śhaktibhiḥ.


Hopefully this will now turn up on google, so people in the future who are looking for the lyrics of this song will find it (edit: a quick try shows that indeed, it does!). Just in case:

Amethystium Shibumi Lyrics Amethystium Shibumi Lyrics Amethystium Shibumi Lyrics Amethystium Shibumi Lyrics Amethystium
Shibumi Lyrics Amethystium Shibumi Lyrics Amethystium Shibumi Lyrics Amethystium Shibumi Lyrics Amethystium Shibumi Lyrics Amethystium Shibumi Lyrics Amethystium Shibumi Lyrics Amethystium Shibumi Lyrics Amethystium Shibumi Lyrics Amethystium Shibumi Lyrics Amethystium Shibumi Lyrics Amethystium Shibumi Lyrics Amethystium Shibumi Lyrics Amethystium Shibumi Lyrics Amethystium Shibumi Lyrics Amethystium Shibumi Lyrics Amethystium Shibumi Lyrics Amethystium Shibumi Lyrics Amethystium Shibumi Lyrics Amethystium Shibumi Lyrics.

Peace out! /Ola

Snyggaste filmaffischerna 2011

Jag hade tänkt skriva div. pretentiösa utläggningar om det gånga året, jag hade tänkt skriva om de bästa filmerna jag sett under det gångna året, eller något...men orka. Jag tänker göra något mer awesome och mindre omständigt.

Men först en kort reflektion. I en diskussion på rollspel.nu just ny beskylls jag för att vara sinofil, ha ett bias gentemot amerikansk film till förmån för asiatisk film, etc. Men sanningen är att av cirka 70 filmer jag såg det gånga året, var 3 asiatiska, och en av dessa var en anime, och en annan Shanghai, som knappt räknas som en asiatisk film, den bara utspelar sig där. The Haunted House Project, en riktigt medioker rulle för övrigt, var alltså den enda "riktiga" asiatiska spelfilm som jag såg 2011. (Eller okej, jag borde räkna "The Circle", eftersom den är från Iran, men jag tänkte nog mer på film från östasien). Det är inte så att jag inte fortfarande är intresserad av asiatisk film, det är jag, och det finns maaaassor av asiatiska filmer på min "vill se"-lista, men av någon anledning känns många av dem mer daunting att börja titta på än amerikanska eller europeiska filmer. Jag såg för övrigt massor av europeisk film under året, jag orkar inte räkna exakt, och jag misstänker att det är där min verkliga passion ligger numera. Europeisk, asiatisk eller australiensisk skräckfilm är jag vad känt mig allra mest taggad på i filmväg under det gångna året, och det kommer märkas när jag nu listar de bästa filmaffischerna från filmer jag såg 2011:

Uninhabited
Jag gillar extremt minimalistisk skräckfilm, och det har Uninhabited going för sig. I stort var den väl en besvikelse, inte läskig eller psykologiskt tät nog, men affischen är ett litet mästerverk i kategorin And I Must Scream; jag älskar ångest i paradiset-temat:


(Större bild).
Det är inte ofta en filmaffisch allena får mig att se en film, men den här gjorde det. Hela kompositionen av bilden är perfekt, varenda detalj snygg och fängslande, ner till typsnitt och textplacering. Fucking awesome.


Triangle
är däremot en film som levererar. Plotten är intrikat, och hela alltet välgjort, berörande och tillfredställande. Det här är en psykologisk film som blir bättre ju mindre man vet om den på förhand, så jag ska inte säga mer, men affischen är snygg på samma sätt som Uninhabiteds, om än inte lika perfekt så åtminstone med en noga genomtänkt komposition, och liknande estetik som leker med snygga tjejer, blod och blå himmel.

(Större version).
Det enda jag inte gillar med den här affischen är att det är något med den som ser alldeles för grindhouse ut, kanske speciellt den där röda texten uppe till vänster. Den alternativa affischen är också intressant.


Altitude
Och sen finns det såna här filmaffischer som liksom kör Reign of Fire-paradigmet och liksom tvingar en att se rullen enbart på pur awesome. Altitude är knappast nåt mästerverk, men i skarp kontrast till Reign of Fire så håller den iallafall vad den lovar på filmaffischen, och handlar mer eller mindre de facto om Cthulhu som antastar ett flygplan sexuellt:

(Större version).

Jag har ingen djupare analys här, det är helt enkelt en snygg affisch. Sparsmakad, hotfull, awesome. Taglinen är förstås töntig, men det finns värre varianter...


The Disappearance of Haruhi Suzumiya
Problemet med att designa en poster till den här filmen var presumably att den, liksom tv-serien, egentligen inte handlar om nånting. Haruhi Suzumiya är slice of life-drama at it's finest, förvisso med en fantasyartad och totalt vansinnig premiss, men den är liksom svår att skildra i bild, jag har iaf ingen aning hur man skulle gjort det vad gäller den här rullens karaktärsdrama runt tidsparadoxer (möjligen något i stil med variantpostern till Triangle ovan?). Jag tror därför det var ett pragmatiskt val att bara ha casten som lutar sig mot en vägg och ser koola ut:

(Större verre).
Men ett lyckat pragmatiskt val; jag tycker väldigt mycket om karaktärsdesignen i Haruhi, färgskalan och ljuset och vinkeln är snygg, och japanska tecken är koola. Men framförallt är det en poster med attityd somehow; de står basically där och tittar uppfordrande på en att gå och se deras film. Om liknande upplägg för affischer till spelfilmer någonsin blir så här bra får ni gärna peka mig till ett exempel; oftast när folk ska stå och posera på spelfilmspostrar ser de bara stela och plastiga ut; liksom.


Let Me In
Filmaffischen är kanske det enda den här rullen gör bättre än originalet (though vissa utländska varianter till originalfilmen var briljanta). De flesta Let Me In-postrar är förvisso mediokra, men den här äger:
(Större verre).
Jag älskar den här bilden; den sätter tonen från boken perfekt, liksom lurar en att det rör sig om nån sorts såsig feelgoodfilm om vänskap, tills man märker den lilla detaljen som är...fel. Karaktärerna är ensamma, hand i hand, i ett ödsligt, kallt snölandskap, i både faktisk och känslomässig bemärkelse. Det enda som är fel är träden; det borde ha varit en backdrop av byggnader snarare, berättelsen är så...urban.


Sennentuntschi
Det är alltid koolt när spelfilmer har tecknade postrar in this day and age, men sen finns det de som går bortom att plocka pluspoäng för att det är udda, och går vidare rakt in i awesomeland:

(Större bild, och tro mig, den här gången är det värt det).

Det händer så mycket på den här affischen och det är så vackert. Jag ska erkänna att jag blev lite besviken, för medan Sennentuntschi definitivt är en riktigt bra film (trailer här), så är den mer av en weird dramathriller, lite Wicker Man typ, än en fantasyfilm, men dess premiss med en magisk docka hade kunnat få en att tro att den är det senare, och det tycks mig som filmaffischen också anspelar på det, den ser helt enkelt sagolik ut, med sina små skuggteater-liknande figurer och gammeldags drömska virvlar. Filmen var alltså inte riktigt vad affischen utlovade...tills man tänker efter, det här är ingen Reign of Fire. Sagodimensionen av filmen finns där, det är mest att den inte faktiskt sker i narrativet så mycket som existerar i bakgrunden i karaktärernas medvetande, och folktron är en viktig aspekt i handlingen (och det går att läsa in fantasyelement om man vill, ett finns där odiskutabelt, resten är...tolkningsfrågor). Affischen eftersträvar inte att luras, utan att belysa och ge credds åt en specifik bit av filmens tematik och inspirationen bakom den, och det gör den fucking grandiost. Sennentuntschi-affischen är inte bara snygg, den förstärker dramat, stämningen och mystiken i filmen den är gjord för, särskilt när man skärskådar de många detaljerna på den, som är små skuggteater-varianter av filmens händelser.

Men vad fan är grejen med den alternativa postern? Det är som om någon tänkte "uhm, hörst du die Menschen...nu när vi gjort die schönsten Film-Poster in der Welt, ska vi inte ta och göra en wirklich widerwärtig und mittelmäßig en som alternativ? De har ju så dålig smak de där amerikanerna, de kanske föredrar en riktigt medioker affisch..."

Jag fattar helt enkelt inte.

Det är också lite synd att jag inte fått mig en bra titt på filmaffischen när jag pratade med regissören, jag hade velat ge honom credds för den snyggaste filmpostern sen Lake Mungo...

Diktatorbingo

Jag valde att satsa på lågoddsare i vänster-höger-diagonalen, men Lukasjenko ställer förstås till det där (medan Castro obönhörligen kommer kola snart, mot döden hjälper inga nivåer av awesome). Vänster-höger-horisontella raden i mitten är också lågoddsare, utöver då Yahya Jammeh som inte lär ryka nån gång snart. Den översta horisonella linjen är högoddsarna, de här snubbarna kommer sitta i evighet, undantaget Khamenei som är uråldrig. Den näst understa horisontala raden är också högoddsare, featuring despoterna i Saudi, Syrien, Sudan och Laos.
Notera också hur det inte finns en enda kvinna bland världens auktoritära härskare. Betänk också att det finns demokratiskt valda statschefer som är betydligt mindre sympatiska än tillochmed många av de här snubbarna; vad säger det om världen?

Efter en idé av Martin Ackerfors.